Viktualiebrodern

Två aspekter av integritet

with 9 comments

Några tankar

Integritet är ett ord som flyr när man försöker definiera det. Det har till och med blivit ett slaskord som fått stå för motståndet mot övervakningssamhället. Och som många inte längre orkar höra, inte ens bland det öppna samhällets vänner. Jag kan inte heller göra anspråk på att definiera det, men jag tänkte ge två exempel på hur det används i den stora världen, utanför Sundbyberg. Som kanske kan ge lite att fundera över.

Landet för människor med integritet

När Thomas Sankara, en av de revolutionärer i Afrika som fått ett, mera än genomsnittet i alla fall, positivt eftermäle (som blivit ännu mer målat i rosa eftersom han blev mördad), 1984 störtade den korrupta regimen i dåvarande Övre Volta, ville han och hans medrevolutionärer göra upp med både det gamla koloniala arvet och det korrupta styrelseskick som på så många håll i Afrika efterträdde kolonialismen. En sak man gjorde var att ändra namn på landet. Det nya namnet blev Burkina Faso.

Burkina betyder ”oberoende” eller ”hel” eller ”med integritet” på mooré, ett av språken i landet. Faso betyder ”fadershuset” eller ”fäderneslandet”  på dioula, ett annat av språken. Slutligen fick en invånare i landet beteckningen (så kallad etnonym) burkinabè. Vilket på franska uttalas byrkinabäää. Låter mycket underligt, också för en fransktalande. Men ändelsen var heller ingen slump, därför att den var typisk för ett tredje inhemskt språk, nämligen fulfulde, där det betyder ”barn till”, ungefär som vårt ”-son” eller ”-dotter”. Ett patronymikon alltså.

Varför gjorde man så? Var det bara ett utslag av romantiskt socialistiska besvärjelser om samförstånd mellan folkslag, ett samförstånd som inte existerade i sinnevärlden, som i Jugoslavien eller Sovjetunionen? Nej, i Burkina Fasos fall fanns det faktiskt en viss förankring i verkligheten. I Burkina har kristna, muslimer och traditionellt troende en lång historia av fredlig samexistens. Det händer att kristna firar Ramadan och muslimer jul. Inte alls som i Nigeria alltså. Burkina är trots sin fattigdom ett mera avslappnat, fredligt samhälle än många andra i Afrika. Det är ingen slump att det är i Ougadougou, huvudstaden, som man vartannat år håller en panafrikansk filmfestival, Fespaco.

Burkina Faso lär oss åtminstone en nödvändig ingrediens i ordet ”integritet”: Tolerans

(S-bloggaren På Ditt Jobb har skrivit en visserligen dogmatiskt socialistisk men ändå intressant recension av en bok om Thomas Sankara, för den som är intresserad.)

Bröd

På brödhyllorna i svenska livsmedelsbutiker råder numera det färdigskivade brödets dominans. Till och med bröd från eventuella lokala bagerier säljs färdigskivat, med varje skiva standardiserat tjock. En tjocklek som motsvarar den genomsnittlige konsumentens önskemål. One size fits all, i bageriernas värld. Den som vill själv bestämma över smörgåsarnas tjocklek, eller vill skära brödet på längden  måste gå till butikens ”bake-off”-avdelning.  Där finns emellertid inga traditionella limpor, så den som önskar något sådant kammar noll.

Möjligheterna att konsumera bröd på det sätt som man vill har alltså minskat. Med ett fint ord har affordansen minskat. Det är något jag ser som en allmän tendens i samhället, att affordansen generellt minskar, på område efter område. Det är en antiliberal utveckling. Jag har svårt att förstå människor som kallar sig liberaler, och tar stora ord i munnen, men bortser från att människorna i det dagliga konkreta umgänget med materiella ting får en allt mindre frihet.

I själva verket ser jag det som skälet till liberalismens kris, att de sensuella frihetsupplevelserna nedvärderats och ersatts med abstrakt mumbojumbo och Newspeak. Med Kjell Höglunds ord

Vår visdom har vissnat till innehållslösa doktriner

människor av kött och blod har blivit maskiner

(Bubblor)

I de sensuella frihetsupplevelserna ingår förstås också hela den så laddade frågan om sexualiteten. Jag har inte tänkt tillräckligt i frågan för att ha en formulerad åsikt i detaljfrågorna, men jag förstår varför frågan är väsentlig för många i den liberala kretsen. När Agnar Mykle som förord till ”Sången om den röda rubinen” skrev

Vi är inte förenade i längtan efter främmande planeter, utan i längtan efter händernas insida

…så kan man läsa det som en kritik av liberalismens urartning i vår tid, det är bara att byta ut ”främmande planeter” mot ”Europeiska Unionen” eller ”Afghanistan”. Eller ”säkerhet”.

Men liberalism handlar om händernas insida. Liberalism handlar om affordans. Liberalismens gud är de små tingens gud, för att travestera en underbar bok av Arundhati Roy. Och händernas insida, affordansen och de små tingens gud sprider sig inte ut i världen genom att åka drönare.

Nu till detta om bröd och integritet: På latinska språk heter fullkornsbröd helt bröd. På franska pain intègre. På spanska pan integral. På italienska pane integrale.  På portugisiska paõ integral.

Vad kan vi då lära av denna ”brödtext” om en ytterligare nödvändig innebörd av ordet integritet: Hel. Varför är detta en nödvändig kvalitet hos ordet integritet? Jo, bara det som är helt har kvar sin potential att delas. Det som är helt innefattar fortfarande en valmöjlighet.

Utan valmöjlighet ingen frihet. Utan frihet ingen integritet.

Written by viktualiebroder

25 november 2010 den 23:43

9 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Jag förstår inte ditt inlägg, faktiskt.

    Dessutom förstår jag inte varför min artikel är dogmatisk. På vilken ABC-bok bygger den på? Det finns nog mycket få socialdemokrater, inte ens kommunister, som har den analysen av Thomas Sankara.

    Daniel Nordström

    26 november 2010 at 00:10

  2. Tack, fint reflekterande🙂

    Jag tror att jag förstår en del och omfattar grund-visionen i ditt budskap. Mycket handlar om graden av frihetlighet i samhällsbyggets grundkonstruktion. Som också bestämmer vidden av det personliga svängrummet.

    Jag har aldrig hört ordet ”affordans” förut, men ser nutidens o-frihetsparadox. Den (kapitalistiska?) likriktningens massiva kraft att styra vårt livs detaljer. Bort från ”handflatorna”. Som i marxisten Theodore Adornos centrala budskap

    ”När kommersiella intressen profiterar på enkla belöningsbehov blir gränsen mellan surrograt och substans otydlig”

    När vi blir konsumenter/kunder i stället för medborgare…vad händer då med våra handflator?

    I mitt vänster-tycke är många som benämner sig själva liberaler snöpare i högre grad än många socialister. Jag har mött KPMLare som har bredare frihetsvisioner och krav än (fp). Ändå håller vi på att dänga varandra i huvudet om kollektivism kontra individualism. Som om någon kunde anse sig ha monopol på det ena eller det andra?

    Nå, om vi ser Internet som ett anarkistiskt jätte-experiment, som något som lever i våra huvuden, men inte i våra handflator…vad händer sen?

    Stat, militarister och transnationella företag bygger verkligheten på marken, de är häpnadsväckande pragmatiska. I rymden virvlar vackra tankar och längtan. Är det mest surrogat?

    Gunnel Gomér

    26 november 2010 at 15:02

  3. Daniel

    Jag ber om ursäkt för mitt slarviga ordval. Jag uppfattade bara blandningen av Kuba, Västsahara, Harlem och Somalia som skådeplatser och konflikter som väldigt olika, och att, som Sankara väl gjorde, klumpa ihop dem alla till att gälla imperialismen uppfattade jag som dogmatiskt.

    Jag kan förstå att mitt inlägg kan vara svårt att förstå. Det var väldigt lösa tankar, och det var egentligen bara ordet ”integritet” som höll samman alltihop. Och det är väldigt mångtydigt, som sagt.

    viktualiebroder

    28 november 2010 at 01:45

  4. Gunnel

    Tack för att du förstod att jag inte gjorde anpråk på att vara konsekvent och hålla en röd tråd mer än i själva ordet ”integritet”.

    Jag är glad för att jag kan sprida begreppet ”affordans”. För mig är det viktigt, och väldigt fundamentalt politiskt.

    Det låter intressant med Adorno! Jag har visserligen ”Upplysningens dialektik” i bokhyllan, men den är oläst och det finns så mycket annat som pockar på att bli läst.

    Jag har faktiskt haft en liknande erfarenhet med en r-are. Men jag tror att det har mindre med (yttre) ideologi att göra och mer med personens sinne, hur öppet det är. Jag länkar i den här bloggen till och med till en mycket konservativ, men intressant, blog som heter Oskorei. Och kollektivism är inte förbehållen vänstern.

    Internet… Nu berör du den mycket stora frågan om förhållandet mellan Kunskap och Makt. Michel Foucault skrev en del om det förhållandet, men även på det området är mitt vetande mera fragmentariskt.

    Det är sant att Makten bygger sin verklighet på marken, ”away from keyboard”. Men om de nu skulle ha känt sig så trygga med det, varför vågar de inte avfärda Internets frihet som helt enkelt irrelevant i maktfrågan, utan satsar hårt på att tämja och övervaka det?

    Jag skulle inte tro att Internet är ett surrogat. Det är inte handflatorna, men det är ett verktyg för frigörelse.

    Oscar Wilde sa mycket, men bland annat så här: There is nothing to cure the soul but the senses. Just as there is nothing to cure the senses but the soul. För att bota det onda i händerna måste vi använda huvudet som verktyg. Precis som vi måste använda händerna för att bota det onda i huvudet.

    Och för att bota det onda på marken måste/kan vi använda Internet. Det är åtminstone min övertygelse, och det är nog många pirater som tänker så.

    viktualiebroder

    28 november 2010 at 02:07

  5. Viktualiebroder,

    Också jag besitter en endast fragmentarisk bildning om Adorno…och det mesta annat också. Jag ser dock att du har förmåga att lyfta fram de inneboende motsättningarna i allt. Motsatsen till enkelspårigt tänkande. Tack för det!

    Kanske är den största frågan hur man ”öppnar människors sinne”?

    Tillåt mej att spejsa ordentligt nu! Kanske är jag inte riktigt klok, men…

    I gamla tider var det sagorna, myterna som öppnade sinnet. Myterna blev till hela religioner. There is nothing to cure the senses but The Soul🙂 Det känner människor, de vänder sig till gudarna. Än idag.

    Är kanske visionen om en fri cyberrymd med fria människor i fria tankar en slags ny religion? Ett expanderande ego, som ändå inte finner sin motsvarighet på marken, i handflatorna? Eftersom Makten alltid vetat att använda religionen i sina egna syften.

    Jag vet knappt vad jag menar! Men det finns något svärmiskt och romantiskt över nätet och i synnerhet hos pirater. Och hos mej själv (som flugit runt i cyberrymden i 15 år, ofta i hänförelse).

    Hur gör man verklighet av allt detta?
    När alla våra fragment av insikt och kunskap inte tycks nå handflatorna?

    Kanske är jag bara misantropisk just nu?

    Gunnel Gomér

    28 november 2010 at 16:03

  6. Ja Gunnel, det är mycket som snurrar😉

    Jag tror så här, att man kan ägna sig åt en sak i taget, utan att behöva bekymra sig om att var och en av sakerna man nån gång ägnat sig åt är konsekvent med alla de andra.

    Man får försöka se det man skriver som att man lägger fram något att fundera över. Även om det utåt ser ut som om man var tvärsäker på det ena igår och något helt annat idag. Och det ger ett svärmiskt intryck.

    Känslan av förvirring och svindel är priset man får betala för att man uttrycker något alls. Tror jag. Sen får man hugga ved, diska eller torka upp barnkräk för att återfå verklighetskänslan.🙂

    viktualiebroder

    28 november 2010 at 18:35

  7. Ja?

    Denna svindel kanske är de intellektuellas problematik? De verbala Svärmarnas medvetna insikt om Handflatornas existentiella betydelse, när de diskar med fragmentarisk Adorno i bakhuvudet?

    För cyberrymden tillhör de verbala människorna. Men alla andra människor då? Musik? Filmsnuttar? Porr? Bilder rakt in i solar plexus. Vi är så jäkla bra på att göra bilder nuförtiden. Men vad gör dessa bilder med oss?

    Jag ber om ursäkt! Jag är faktiskt dysforisk nu…

    Jag kommer ihåg när jag flyttade från 30 års boende på centrala Kungsholmen till radhus vid Järvafältet. I flera månader pratade jag befriat om hur ”rent” det är i Akalla. Rent i bemärkelsen hygieniskt alltså. Tills jag kom på vad det var. Avsaknaden av Bilder! Inte ens på tunnelbanestationen fanns reklam och bling-bling. Här bor fattigt folk.

    Nä, jag vet inte vad jag tänker. Men det är något med ”priset” vi (tvingas?) att betala som oroar mig.

    Fastän jag aldrig upplevt annat än Frihet i cyberrymden…och den stora lättheten att fly från det obehagliga. Bara att trycka på ”Leave” och Odjuret går upp i rök🙂

    Gunnel Gomér

    29 november 2010 at 01:42

  8. ”Jag uppfattade bara blandningen av Kuba, Västsahara, Harlem och Somalia som skådeplatser och konflikter som väldigt olika, och att, som Sankara väl gjorde, klumpa ihop dem alla till att gälla imperialismen uppfattade jag som dogmatiskt.”

    I sådana fall rör det sig om att du menar att Sankara är dogmatisk också, för om man läser boken så är det just i den andemeningen han uttrycker sig. Och därmed, tror jag, att du har en vrångbild av Sankara som säger dig att han var svart nationalist och inte kommunist (då menar jag i positiv bemärkelse, alltså icke-stalinist).

    Daniel Nordström

    12 juni 2011 at 19:19

  9. Tack för att du reder ut.

    Bara för att göra klart min ståndpunkt, så förnekar jag inte imperialismen och dess destruktiva krafter, men för mig är både påverkan på, och konsekvenserna av, imperialismen på till exempel de kubanska och somaliska samhällena så olika att jag helt enkelt inte får ihop det som ”samma kamp” på någon punkt annat än att självbestämmande har ett egenvärde, även om priset kan vara väldigt högt.

    viktualiebroder

    13 juni 2011 at 21:46


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s