Rättigheter för vidaresändning leder till språkcensur

Därför bojkottar jag sommarens fotbolls-vm

Det står i dagens tidningar (Expressen, Sydsvenskan) om att det kanske snart blir svart i rutan för svt. Copyswede kräver nämligen betalt för vidaresändningen i kabel för tv-sändningar som i etern och via satellit redan är betalda för av svt, med pengar från tv-licensen.

An naturliga skäl är bostadsföretagen inte intresserade av att betala för ”rätten” att vidaresända något de enligt lag (must carry) är skyldiga att tillhandahålla.

Ed: Enligt Svenska Dagbladet 101014 har nu kabelbolagen accepterat att betala 1,60 per hushåll per månad.

Jag skall inte kommentera detta närmare mer än att Copyswede tillhör Piratpartiets bästa valarbetare. Läs istället Ett otygs Funderingar och betraktelser. Istället skall jag gå in på något för mig principiellt viktigare.

Sändningsrättigheter för stora sportevenemang

Sändningsrättigheter för fotbolls-VM och andra stora evenemang säljs ut per kommentarspråk och land. Till exempel har rättighetsinnehavarna därmed lyckats sälja samma produkt fyra gånger om i USA. Detta är för det första orättfärdigt därför att ursprungsprodukten som säljs inte alls innefattar någon kommentar – det är alltså köparen av sändningsrättigheterna som självständigt bekostar och förädlar den råa bildprodukten till att bli en sändning med kommentarer.

Att kräva betalt för en tjänst man inte själv presterar, är ett exempel på den tjuvmoral som kännetecknar dagens upphovsrätt. Att ens specificera vilket språk kommentatorerna får tala är ett för slutkonsumenten (tv-tittaren) oskäligt avtalsvillkor. Någon konkurrens med bättre kommentarer är inte möjlig, och avtalet är därför ekonomiskt ineffektivt, (eller icke-paretooptimalt, som en ekonom skulle ha uttryckt det). Dagens upphovsrätt kostar helt enkelt mer för oss alla än den ger oss tillbaka i form av skapad kultur. Balansen saknas.

För det andra innebär en sådan språkreglering att tittarna, trots att de redan betalat för utsändningen en gång, oftast via tv-licensen men ibland genom att exponeras för reklam, blir tvungna att betala en gång till om de skulle önska se samma utsändning på ett annat språk. Med den enda skillnaden mellan de två produkterna en faktor som de ursprungliga rättighetsinnehavarna inte vare sig betalat eller lagt två strån i kors i ansträngning för.

Detta är varken mer eller mindre än censur. Och det visar hur upphovsrättsindustrin som en sakrosankt helig ko kommer undan med marknadsstörningar och censuråtgärder som ingen annan näringsgren skulle gå iland med.

EU, om det skall tjäna någon roll förutom att kasta nya, goda, pengar efter gamla, dåliga, borde uppmuntra spridandet av språkkunskaper i den språkliga kakafoni som är Europa. Och det mest effektiva sättet för detta är tv-utsändningar på andra språk. Istället bidrar man nu till det omvända – endast språket i det land man råkar bo i är tillåtet som kommentarspråk i sportutsändningar. Europeisk integration? Nej knappast, en fördummande chauvinism får fritt spelrum. Inga andra röster är tillåtna.

Mitt fotbollsintresse

Jag har ett fotbollsintresse. Det var större förr, men är numera mest begränsat till att jag kritiskt följer (och lider) med Landskrona BoIS öden och äventyr. Elaka röster (i Helsingborg), övermodigt rusiga av den allsvenska serietabellen och på säkert avstånd om 6-2, skulle väl ifrågasätta om det ens kan kallas fotbollsintresse. Men vi är vana vid sådant förtal på Landskrona IP. Fram till och med VM 2002 följde jag fotbolls-VM genom kabelkanaler. Det var till exempel underbart att höra den gamle engelske stormålvakten Ray Clemence som expertkommentator på Eurosport 1994 helt såga det svenska avancemanget till semifinal, efter avgörandet på straffar mot Rumänien. För Clemence var det ett bakslag för fotbollen att Rumänien blev utslaget av det betydligt tristare svenska landslaget. Jag kunde inte annat än hålla med, faktiskt.

När Italien spelade 2002 tittade jag på RAI. När Tyskland spelade på ARD eller ZDF. När Spanien spelade på TV España. Med Portugal på plan på RTP. Även om jag inte förstod allt, var upplevelsen så mycket större.

Men 2006 var det inte längre möjligt. Samtliga kabelkanaler fick svart i rutan när fotbolls-matcher visades. Den svenske tv-tittaren var hänvisad till de svenska kanalerna med Chris Härenstam i spetsen på gott och ont. Mest ont, enligt mitt sätt att se. Och höra.

Inte ens tv-kanalernas Internetutsändningar var möjliga att ta in. Såvida man inte lyckades lura dem att tro att ens ip-nummer hörde hemma i utsändarlandet. Vilket inte är det lättaste för den mindre tekniskt bevandrade.

Jag tröttnade 2006. Efter den sommaren och det VM:et gick jag med i Piratpartiet. I Piratpartiet står vi upp för kunskapssamhället. Det handlar inte om att gratis få titta på fotboll, som våra belackare påstår. Utan om att, om man faktiskt en gång har betalat, sedan få lyssna på vilken kommentar man själv vill.

Fotbollsintresserade, som är intresserade av fotboll och kultur, inte bara av den inskränkt egna nationella Right-or-Wrong-My-Country!-kulturen har all anledning att rösta med Piratpartiet i år.

Upphovsrätten är ingen helig ko som skall kunna stå över avtalslagens bestämmelser om oskäliga avtalsvillkor. EU-rätten skall inte verka för förbud mot andra språk än det egna. Piratpartiet vill, bland annat därför, reformera upphovsrätten. I Sverige och i Europa.

Fans, supporters, hinchas, aficionados, irreductibili, fanaticos, torcedores, Schlachtenbummler förenen Eder! Vi har intet annat att förlora än allas våra Chris Härenstammare!

Jag heter Bengt Jonsson och återfinns på plats 18 på Piratpartiets riksdagslista för Dalarna, Gästrikland, Jämtland och Västernorrland.

Apropå fotbolls-VM skriver Thomas Bodström att fotboll och politik hör ihop. För en gångs skull är jag överens med Bodström. Men inte så som han menar . Fotboll och upphovsrättspolitik hör ihop. Det vill vi ändra på.

Ed: EU-kommissionären Andrus Ansip vill enligt idg.se 20150504 ta bort geoblockering för betalande kunder.