Viktualiebrodern

Arkitektur och upphovsrätt

with 12 comments

Tveksam nytta att skydda byggnaders yttre form

En av undertecknarna på nätverket Kulturskaparnas debattinlägg i Svenska Dagbladet var Laila Strunke, Sveriges Arkitekter.

Hur ser då, i korta drag, upphovsrätten ut för arkitektoniska verk. Ja, skisser och modeller är skyddade, som konstnärliga eller litterära verk, i den mån de uppvisar verkshöjd, i vanlig ordning. Den färdiga byggnaden är också skyddad till sin yttre form, i den mån formen är av konstnärlig art och/eller uppvisar ”särpräglade element”, URL §1, 12, 23, 24, 26c, 26n, 55, 80 Undantagna är element som har karaktären av ”nyttokonst” eller uppfyller rent tekniska eller funktionella krav (men de senare kan istället skyddas av patent).

Byggnader får fritt avbildas (URL §24).

Arkitekters upplevda upphovsrättsproblem

Ritningar av fasader och planlösningar är något som måste inges till varje kommuns stadsbyggnadskontor vid ansökan om bygglov. Dessa ritningar kan sedan, i enlighet med offentlighetsprincipen, fritt kopieras. Det finns röster inom Sveriges Arkitekter som vill inskränka den rätten.

Jag har inte hittat någon som pläderat för en följerätt för byggnader, det vill säga att arkitekten skulle erhålla ersättning varje gång en byggnad överlåtes. Att den rätten inte gäller för byggnader brukar förklaras med att den allra största delen av en byggnads värde ligger i dess bruksvärde samt i läget.

Ekonomisk betydelse?

Vad anser då Landes & Posner (The Economic Structure of Intellectual Property Law) om upphovsrätt för arkitektur? För det första finns i USA ett skydd för den yttre formen, overall form of the building, först sedan 1990. Före 1990 fanns endast copyright för ritningar och modeller.

L&P är tveksamma till den ekonomiska nyttan av ett skydd för en byggnads yttre form. Att kopiera ytan, utan att ha tillgång till originalritningarna, är med största sannolikhet betydligt dyrare än att kontakta arkitekten direkt och förvärva dem. De jämför med att konstruera en kopia av ett skrivbord på en dator, utan att ha tillgång till originalkoden. Vad skall då ett upphovsrättsskydd tjäna till, utöver det ideella skyddet, mot något som ändå är ekonomiskt sett osannolikt?

För det andra noterar de att byggnader väldigt sällan ger upphov till derivativa verk. Det säljs visserligen statyetter av Empire State Building och Eiffeltornet som souvenirer, men derivativa verk av byggnadsformer med gällande upphovsrätt är extremt ovanliga.

De tar upp två rättsfall, det ena (och det är det relevanta) är daterat till före 1990, då byggnadens yttre form inte var skyddad enligt amerikansk lag. Någon hade just gått upp till motsvarande stadsbyggnadskontoret och låtit kopiera ritningen till ett 2 miljoner dollar-hus, för att sedan själv låta uppföra det bara några tomter bort från originalet. Det fallet hade solklart fallit under upphovsrättsskyddet som gäller i USA efter 1990 (och gäller i Sverige), men ledde till en friande dom vid tillfället.

Svenska fall

I Sverige har jag hittat ett fall, som dock ej togs till domstol, som gällde ombyggnaden av Handelshögskolans byggnad i Stockholm. Ursprungligen ritad av Ivar Tengbom på 20-talet, har allt sedan dess arkitekturfirman han grundade varit involverad i samtliga till- och ombyggnader fram till 2008. Ombyggnaderna har alltså följt en tradition i upphovsmannens anda.

När Handelshögskolan 2008 ville glasa in innergården, efter förebild av Tekniska Högskolans Bibliotek, gick emellertid uppdraget inte till Tengbom, utan till den konkurrerande arkitektfirman Ahrbom & Partner. Det sannolika skälet var att denna firma varit ansvariga för ombyggnaden på KTHBib.

Tengbom ansåg sig förbigångna. Den inglasning som beslutades var dels förutsedd av Ivar Tengbom själv – låg i linje med hans intentioner. Dels hade Arkitektbyrån Tengbom redan 1999 ansökt om bygglov för en ombyggnad mycket lik det slutligt antagna förslaget. Och för det arbetet ansåg de sig inte heller ha fått skäligt betalt.

Ansvarig arkitekt på Tengbom, Bengt Rönnhedh, gick emellertid inte vidare med någon stämning för upphovsrättsintrång: en byggherre är fri att välja arkitekt – det är en fråga om civilkurage.

Pikant detalj

Till sist en lite pikant detalj. När Ragnar Östberg ritade Kungliga Patent- och Registreringsverkets byggnad på Valhallavägen i Stockholm, lät han sig inspireras en hel del av Palazzo di San Stefano i Pisa, som fått sitt slutliga utseende av Giuseppe Vasari mot slutet av 1500-talet. Nu är det svårt att ta bilder rakt framifrån på PRV:s byggnad, på grund av allén framför, men jämför PRV:s fasad (sedd snett från sidan), med fasaden av Palazzo di San Stefano. Nog är den centrala trappan och fönstrens storlek och arrangemang lika alltid, speciellt så som PRV såg ut före tillbyggnaden 1945-47, då fem fönsterrader kom till på varje sida.

Ed: Också Göta hovrätt i Jönköping, sannolikt ritad av Simon de la Vallée 1639, har ett snarlikt utseende.

Ed2: Agneta Boëthius skrev 1975 en bok om ”Patentverkets byggnad”.

Slutsatser

Kopiering av ritningar på stadsbyggnadskontoren är måhända ett problem för arkitekter. Men att inskränka den rätten skulle få orimliga konsekvenser för offentlighetsprincipen och för den Fria Kunskapen. Och det skulle förmodligen skada dem själva, eftersom de flesta som torde begära ut kopior av byggnadsritningar är andra arkitekter. Om det blev förbjudet, skulle det i så fall leda till en betydligt större kostnad för samhället, än vinsten av att öka ett högst eventuellt incitament för att nyskapa arkitektur genom att utvidga upphovsrättsskyddet för byggnadsritningar. Arkitekter har alltid låtit sig inspireras av kollegor, som exemplet Ragnar Östberg visar.

Och som L&P konstaterar är den ekonomiska nyttan av ett upphovsrättsligt skydd av en byggnads yttre form mycket tveksam.

Man kan se upphovsrätt, förutom det ekonomiska värdet den förutsätts generera (dvs på ett samhälleligt plan) också som en allmän markering utåt från samhällets sida att man erbjuder en attraktiv miljö för kreatörer, för skapande människor. En sorts goodwill-funktion. Och förmodligen skall man se upphovsrätten för byggnaders yttre form som just en sådan markering.

Men sådana markeringar som uttrycks i monopoliserande lagar är, som vi sett så många gånger förr, inte gratis. Bara det att kostnaderna externaliseras, det vill säga någon annan betalar.

Upphovsrätten gällande byggnaders yttre form kan lika gott avskaffas.

Jag har också skrivit om den ideella upphovsrätten, här.

Jag heter Bengt Jonsson och återfinns på plats 18 på Piratpartiet riksdagslista för Dalarna, Gästrikland, Jämtland och Västernorrland.

Ed: Den som vill fördjupa sig i ämnet rekommenderas ”Arkitekters upphovsrätt” av Malin Björkland

Ed2: Se också R. Meinander: Det rättsliga skyddet av byggnadskonst, Nordisk Immateriellt Rättsskydd 3/1984.

Ed3: Angående kopiering av ritningar, se också NJA 1993 s 263 och NJA 1998 s 563.

Written by viktualiebroder

15 mars 2010 den 19:56

12 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Förutom att arkitekten till Palazzo di San Stefano givetvis avlidit långt innan någon ensamrätt till konstverk skrevs in i svensk lag under 1800-talet, så var PRV:s byggnad färdigritad redan innan byggnadsverk för första gången erhöll upphovsrättsligt skydd i 1919 års lag om rätt till verk av bildande konst. Det framgår av en artikel om Stig Lindberg att byggnadsverk och annan brukskonst i princip saknade skydd i 1867 års lag, och vad jag kan se också i lagen från 1897. I ett utredningsbetänkande från 1914 föreslogs att ett sådant skydd skulle införas i lagen, och så verkar alltså ha skett 1919 åtminstone beträffande byggnadsverk.

    Därmed skulle Ragnar Östbergs inhämtande av inspiration från andra arkitekters verk inte vara det minsta tvivelaktigt ur rättslig eller etisk synvinkel, ens om kollegorna varit samtida med honom. Då finner jag det intressantare att Östberg själv inte tycks ha hindrats i sitt skapande av bristen på ensamrätt. Genom övergångsbestämmelserna i 1919 års lag (25 §) erhöll han från och med den 1 januari 1920 ensamrätt också för de byggnadsverk han redan hade ritat. Blev byggnaderna vackrare av det?

    Anders Andersson

    15 mars 2010 at 21:36

  2. Jag tackar för klargörandet. Jag menar förstås inte att Ragnar Östbergs inspiration av tidigare byggnader var klandervärd, utan bara att det är det normala för arkitekter att låna av andra. Såväl före som efter 1 januari 1920.

    Man kan då förmoda att insatskostnaden för att skapa nya byggnadsverk är större som en följd av nuvarande formskydd, än en eventuell vinning av det. Om nu den här formskyddsbestämmelsen alls hade tillämpats, vilket uppenbarligen inte är fallet.

    Så min slutsats kvarstår. Till vad skall detta formskydd tjäna? Varför inte avskaffa det?

    viktualiebroder

    15 mars 2010 at 21:46

  3. En sak till. Vad är egentligen Laila Strunke ute efter med undertecknandet av Kulturskaparnas upprop? Inskränka offentlighetsprincipen? Införa en följerätt för byggnader?

    Vet hon själv, eller är hon bara ”för allt bra och mot allt dåligt”?

    viktualiebroder

    15 mars 2010 at 22:22

  4. Jag tror Anders kan ha satt fingret på en del av svaret till den frågan:

    http://www.thomastvivlaren.se/2010/03/unionen-och-kulturskaparna-uppfoljning.html#c380959468246863479

    Det kan ju vara så enkelt att många av de som står som undertecknare och deltagare i själva verket är högst passiva och mest halkat in på ett bananskal pga tillhörighet till organisation, grupp etc.

    Thomas Tvivlaren

    15 mars 2010 at 22:53

  5. Är bygglovsbefriade byggnader såsom monteringsfärdiga friggebodar upphovsrättsligt skyddade enligt samma principer som gäller bruksföremål? Exempelvis ficklampor från Maglite. http://www.affarsvarlden.se/affarsjuridik/article555842.ece

    Robert Andersson

    16 mars 2010 at 05:59

  6. Du menar att Kulturskaparnas medlemssiffror är uppblåsta, därför att det är gratis att vara med😉

    viktualiebroder

    16 mars 2010 at 07:41

  7. Om de har verkshöjd så har de det.

    Men här kommer en lite annan faktor in. Monteringsfärdiga friggebodar säljs i ett antal (iofs ganska många) typer. Det finns alltså redan ganska många identiska kopior ute av varje enskild modell – en mer eller mindre spelar inte så stor roll för att minska det unika värdet av de andra.

    L&P (min uppslagsbok i upphovsrättsfrågor) menar att i ett sådant fall, med ett fåtal antal typhus i stora upplagor, så är det istället fråga om ett varumärkesintrång, genom att varumärket urvattnas, degenererar, om någon själv bygger en friggebod som är identiskt lik med någon av typerna som finns till försäljning.

    viktualiebroder

    16 mars 2010 at 07:52

  8. @Viktualiebrodern: ”Du menar att Kulturskaparnas medlemssiffror är uppblåsta, därför att det är gratis att vara med ;-)”

    Hehe… Till skillnad från inom Piratpartiet så verkar i varje fall engagemanget vara lite sisådär bland grupperingarna inom Nätverket Kulturskaparna.

    Thomas Tvivlaren

    16 mars 2010 at 08:36

  9. Nu har inte jag någon direkt erfarenhet av upphovsrättsmål rörande byggnadsverk, men jag anar att ett eventuellt upphovsrättsintrång begås av den som massproducerar delarna till det monteringsfärdiga huset och säljer byggsatserna på marknaden, inte av den som köper en enstaka friggebod i delar och monterar ihop den. Arkitektens ensamrätt gäller exemplarframställning samt tillgängliggörande, och eftersom delarna till friggeboden i princip bara kan sättas samman på ett sätt är ”exemplaret” redan framställt vid köpet, medan köparen inte har något större inflytande över byggnadens utseende.

    Detsamma gäller rimligen alla andra liknande halvfabrikat, såsom plastbyggsatser, korsstygnstavlor och målarböcker för barn (konturerna tryckta, färglägg själv).

    Anders Andersson

    16 mars 2010 at 19:01

  10. Ensamrätt till varumärke gäller dock bara inom ramen för näringsverksamhet, vilket gör den mer begränsad än till exempel upphovsrätten.

    Om en byggfirma saluför lekstugor som är till förväxling lika de särpräglade friggebodarna från en konkurrent, då kan jag tänka mig att det föreligger varumärkesintrång.

    Men om en snickare med eget material bygger en kopia av samma kända friggebod på sin privata bakgård för att han skall ha den som verkstad, då används inte dess form i någon marknadsföring ens om snickaren skulle bedriva näringsverksamhet.

    Snickaren kan dock fortfarande bli fälld för upphovsrättsintrång, eftersom lagen inte medger att man uppför ett enda exemplar av en byggnad för privat bruk utan arkitektens lov.

    Anders Andersson

    16 mars 2010 at 19:21

  11. #Anders Andersson 7.21

    Men nu är det uppenbarligen extremt ovanligt att någon blir fälld för upphovsrättsintrång för arkitektoniska verk. Vare sig det rör sig om yrkesverksamma eller Martin Timellare. Och åtminstone de senare lånar friskt.

    För arkitekterna som kollektiv skulle ”mer lag och ordning” i det avseendet till och med vara en försämring. De lånar ju jämt, och skulle få högre produktionskostnader om de var tvungna att kreera något nytt varje gång, alternativt skulle arkitekturen bli ännu tristare om den *enbart* var funktionell, befriad från allt konstnärligt innehåll.

    Så varför ha en lag som inte ens de den gynnar skulle vilja se tillämpad fullt ut?

    Avskaffa upphovsrätten för byggnaders yttre form!

    viktualiebroder

    16 mars 2010 at 20:05


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s