Jag ser i Dagens Nyheter och i Svenska Dagbladet något mycket intressant, nämligen att Post- och Telestyrelsen överväger tillåta privata GSM-nät.

Jag har inte varit övertygad om att det verkligen har varit samhällsekonomiskt lönsamt att via ett auktionsförfarande sälja ut licenser till högstbjudande telekombolag. Man borde lämnat frekvensområden som allmänningar, där vem som helst fått sända, speciellt eftersom sedan den senare tekniken kognitiv radio, där sändaren först känner av om någon redan sänder innan den själv griper tillfället, medger fler samtidiga sändningar utan att de stör varandra. Det hade kunnat leda till spontant organiserade kommunikationsnät, vilket mycket väl skulle ha kunnat visa sig mera effektivt. Tänk bara på roamingavgifterna som är så diskuterade , men som är en följd av att etern är ägd.

Att det är en av mina idoler, Ken Binmore, som utformade telekomauktionerna i Storbritannien är något jag får ta… Jag är inte säker på att han kunde förutsäga kognitiv radio och inte heller tror jag att han var medveten om de sociala aspekterna med spontana nät. Hans intresse, och garanterat enda uppdrag, var en snäv intäktsoptimering för staten.

(Binmores spelteoretiska genomgång av John Rawls rättviseteorier, i ”Natural Justice”, tillhör ändå mina topp-5 böcker läst nånsin…)

I sin bok ”The Wealth of Networks. How Social Production Transforms Markets and Freedom” beskriver Yochai Benkler hur utvecklingen för rundradio kunnat bli annorlunda, om lokala radioamatörer getts möjlighet att bilda spontana nät över den amerikanska kontinenten, istället för att 1922 förbjudas sända underhållning

Then, in January, 1922, the department further announced that it was ”temporarily” banning the growing number of entertainment broadcasts being made by amateur stations

Sådana nät skulle vara betydligt mera motståndskraftiga mot yttre störningar än nu. Vilket förklarar varför till exempel norska radioamatörer arbetat på att bygga upp privata nödnett.

Ed: En bättre genomgång erbjuder Lawrence Lessig i ”The Future of Ideas”, kapitel 5 ”Commons, wire-less”. Man glömmer bort var man läst något efter hand…

Spontant organiserade nät, där sändningsöar helt enkelt anknyter till varandra, skulle kunna fungera lite grand som i David Brins bok ”The Postman”, filmad med Kevin Costner i huvudrollen. Efter en katastrof som lett till USA:s upplösning, byggs en centralmakt åter upp genom att ett postväsende spontant återuppstår (efter lite initial mytbildning).

Med ett sådant spontant uppbyggt GSM-nät hade Datalagringsdirektivet kunnat förpassas dit det hör hemma: till papperskorgen. Det hade inte funnits någon nätägare att ställa till ansvar.

Eterallmänningar för kognitiv radio och bejakandet av spontana, ”ägarlösa”, gsm- och 3g-nät borde vara en punkt i Piratpartiets sakpolitik.

Ed: GSM är förstås hierarkiskt uppbyggt och torde vara svårförenligt med spontanalstring. Men rubriken på den här posten får ändå stå kvar.

Ed: Jag bumpar denna post, därför att Dagens Nyheter idag 120128 skriver om det förestående sedelbytet, vars kostnader förs vidare till brukarna. Ett klockrent exempel på hur Riksbankens egennnytta går emot allmänintresset, och hur de externaliserar sina kostnader i strid med såväl allmänintresset som statens intresse. Ett syfte med sedelbytet, att slippa, och utan möjlighet att överklaga, vägra lösa in gamla sedlar,  har jag för övrigt skrivit om här.

Riksbanken släppte i december i all skymundan en rapport om kontanthanteringen i Sverige.

Ed: Carolina Neurath skriver i Svenska Dagbladet (och i E24) om varför bankerna strävar mot ett kontantlöst samhälle. Men hennes förklaring – deras vinstintresse, menar jag är alltför lättköpt och förenklad. Dels är deras intresse lika mycket att förhindra en rusning mot sig genom att försvåra uttag, dels är som framgår av den här posten Riksbanken lika drivande, vilket är direkt motsatt statens ekonomiska intressen.

Det finns alltså mera djupgående politiska skäl för krafterna som strävar mot ett kontantlöst samhälle.

Drömmen om ordning genom att tvinga andra att betala för den

I rapporten beskrivs hur Riksbanken förenklat gränssnittet mellan sig självt som utfärdare av kontanter och samhället genom inrättandet av Bankernas Depå AB – BDB. Den förenklingen ”innanför” gränssnittet har som bekant lett till ett försvårande för kontanter som  betalningsmedel och ett fördyrande längre ner i kedjan som med all sannolikhet vida överstiger Riksbankens besparingar. En simpel fråga om entropi – en minskad entropi innanför en gräns innebär en ännu större ökning av entropin utanför. Ett ”operatörsansvar” för kontanter skulle man kunna säga. Eller ”externalisering” av kostnader för vilka Riksbanken har definitiva intäkter, genom seignoraget

Tanken är att om det finns ett underskott av kontanter i en depå ska depåägaren i första hand hämta kontanter från en annan depå med överskott. Det är först när depåerna som ett kollektiv har brist på kontanter som depåägaren ska hämta nya hos Riksbanken. Eftersom BDB idag är den enda depåägaren är det BDB som ska se till att utbytet mellan depåerna fungerar tillfredsställande.

Detta för samhället som helhet skadliga förhållande, genom externalisering till en påtvingad, korporativ,  monopolist, detta förhållande bekymrar emellertid inte Riksbanken i rapporten. Tvärtom ser man det som problematiskt att BDB, trots dess monopolistiska karaktär och trots dess vinstsyfte – det tar numera betalt inte bara för att lämna ut kontanter utan också för att lämna in (en ökning av entropin på utsidan), inte tillräckligt förenklat och förbilligat (minskat entropin på insidan) för Riksbanken

Vid några enstaka tillfällen har det då hänt att kontanter lämnats in till Riksbanken från en av depåerna medan motsvarande kontanter har hämtats ut till en annan depå samma dag eller dagen efter. Det innebär således att det fortfarande förekommer onödiga transporter av kontanter till och från Riksbanken.

Och lite längre ner

Att sådana situationer förekommer tyder på att BDB inte har full kontroll över flödena till och från depåerna. Det kan bero på att värdebolagen som ansvarar för den operativa driften av depåerna i viss mån själva kan avgöra om de ska lämna in s.k. säsongsöverskott till Riksbanken. Ett värdebolag som driver en depå som för tillfället har ett underskott kan i vissa fall hellre välja att köra till Riksbanken för att hämta ut kontanter istället för att hämta ut vid en depå som drivs av ett konkurrerande värdebolag.

Att den monopolistiske operatören som Riksbanken önskar externalisera sina kostnader på inte är tillräckligt monopolistisk (”inte har full kontroll”), inte är tillräckligt auktoritärt korporativ (delar av korporationen ”i viss mån själva kan avgöra”), att entropiskillnaden innanför och utanför gränssnittet inte är tillräckligt stor (”onödiga transporter till Riksbanken”) – DET är alltså problemet för Riksbanken!

Egenintresset grumlar tankeförmågan

Sedan övergår rapporten till att spekulera i att den fria uthämtningen av kontanter från Riksbanken innebär att det cirkulerar mer kontanter än som ”behövs”. Vad som ”behövs” gås emellertid inte närmare in på. Trossatser behöver inte, nej bör inte definieras. Att ett försvårande av tillgången på en vara ökar lagerbehovet av den för en bibehållen risknivå och att en mindre fri uthämtning rimligen skulle öka kontantmängden är tydligen en alltför fundamental ekonomisk princip för att kunna greppa när det går stick i stäv med egenintresset.

Både förutsättningarna för depåägaren – med bland annat fri uthämtning av kontanter hos Riksbanken – och det bristande utbytet mellan depåerna leder sannolikt till att det finns mer kontanter i cirkulation i samhället än vad som behövs.

Och sedan kommer cynismen och självförhävelsen i dagen

Riksbanken ska inte bestämma hur handeln, värdebolagen eller bankerna ska fördela kostnaderna för kontanter eller andra betalningsformer.

Nej, Riksbanken behöver inte bestämma hur handeln, värdebolagen, bankerna eller enskilda skall fördela kostnaderna för kontanter. Det sköter, som Riksbanken nu ställt det för sig, principen om den starkes rätt säkert åt dem.

Istället borde Riksbanken, som lagstadgad utfärdare av ett statligt betalningsmedel, som ensam förmånstagare av seignoraget och som huvudintressent i ett fortsatt förtroende för fiatvalutor, själva och ensamma stå för kostnaderna (vid sidan förstås av polisen som vakar över att förmögenhetsöverföringar sker enligt lag och rätt och inte per tjuvnad och med våld).

Det som inte syns, finns inte, åtminstone inte som förtroendeskapande föremål, och det kan inga ens kvantiljonshöga insättningsgarantier av fiktiva elektronpengar påverka.

Pengars fetischvärde som förtroendeskapare

Pengar är fetischer som symboliserar förtroende, men fetischvärdet av siffror på en dataskärm som kan tas in endast av synen, är mycket lågt i förhålllande till betalningsmedel som kan förnimmas av flera, rentav alla, sinnen. På ett kort med chip kan värdet inte tas in med något sinne alls -  den öppnar sig för undersökning av sinnena på alldeles samma sätt om det så symboliserar 0 kronor eller hundra miljoner!  Kortfetischens momentana informationsvärde uppgår till exakt noll bitar och dess förtroendeskapande verkan är motsvarande låg. Den är så värdelös i sig, att den kräver såväl fungerande dataförbindelse till utgivaren som sexton bitars verifiering (fyrsiffrig PIN-kod) av innehavaren. Saknas dataförbindelse, eller innehavarens pin-bidrag av någon anledning uteblir (på grund av handikapp, minnesförlust, trasig knappsats etc) ÄR förtroendevärdet 0 (noll). Stabilt noll. No soup for you.  Nästa kund, vadkanjagståtilltjänstmed?

Riksbanken vill maximera den totala samhällskostnaden

Men Riksbankens ”lösning” är istället en ytterligare externalisering av kostnaderna, till dem som sedan i sin tur inte kan skicka dem vidare (små handlare, enskilda) det vill säga på samhällelig nivå en maximering av kostnaden (maximering av entropin), på det att den må minimeras för Riksbanken självt

Det finns dock betydande vinster för samhället och för företagen att ha en prissättning som bättre speglar de underliggande kostnaderna. Konsumenterna förstår i allmänhet inte vad det kostar att genomföra betalningar. Om kunderna när de betalade sina varor vid kassan också fick betala kostnaderna för själva betalningen skulle de sannolikt välja att betala mer med bankkort och mindre med kontanter och kreditkort.

Katten på råttan, och råttan på repet alltså.

Riksbanken biter sig själva i svansen

Det som förvånar mig i dessa sammanhang är hur Riksbanken med en sådan politik tror sig vara så tvärsäkra på att handel i all evinnerlighet kommer att ske i kronor, eller i någon annan fiatvaluta. Genom sitt agerande för externalisering av kostnaderna för kontanter, fysiska pengar, undergräver de förtroendebasen för fiatpengar i allmänhet och minskar tröskeln gentemot transaktionskostnader förknippade med andra betalningsmedel. Och det i en tid när tanken på guld och silver som alternativa, av tredje man oberoende, betalningsmedel som en följd av skuldbubblan för elektroniska pengar börjat nå utanför kretsen av foliehattar.

Den korporativistiska synen på privata företag, bankerna, som en del av ”det allmänna” och därför prioriterat skyddsvärda av staten, är avskyvärd i största allmänhet, men den är Riksbanken som bekant inte ensamma om, när de då alltså föredrar vinster för bankerna genom kortbetalningar framför för det allmänna i form av seignorage på utestående kontanter.

Befria Riksbanken – Inrätta ett nytt Myntverk

Jag menar att Riksbanken, som lagstadgad ensam utfärdare av sedlar och mynt, i ord och handling med all önskvärd tydlighet visat att de till denna syssla är som bocken satt till trädgårdsmästare. De undergräver förtroendet för fiatpengar och därmed statens möjligheter att bedriva någon ekonomisk politik alls.

Lagen bör ändras, så att distributionen av statens betalningsmedel, kontanter, bekostas där intäkterna för den hamnar, nämligen hos staten.

Jag föreslår därför att Riksbanken entledigas från kontantutgivandet, då makten för Riksbanken att externalisera kostnaderna, vid bibehållande av intäkterna, inte balanseras vid nuvarande system för utfärdande av kontanta betalningsmedel.

Och att istället  ett nytt ”Myntverk” inrättas som får överta det ansvaret.

Om skäl för varför kontanter i en ficka nära dig är viktiga och förtjänar att återupprättas som betalningsmedel har jag skrivit förut. Med åtföljande resonemang om varför nuvarande lagstiftning inte duger, utan till exempel Förvaltningslagen och Kollektivtrafiklagen behöver revideras.

Teknisk komplexitet är inte det samma som framsteg.

Jag har tidigare skrivit om hur manegen krattas för att införa ett operatörsansvar också för posttjänster, det vill säga att operatören blir ansvarig för innehållet.

Det kan ju förstås avfärdas som alarmism när sådana propåer är enstaka händelser och mera återspeglar enskilda personers oförmåga att se framåt och fundera över konsekvenser av ”kvickfixar”. Så visst går det att avfärda oss som neurotiska foliehattar som varnar för ett avskaffande av brevhemligheten.

Men när sådana propåer börjar dyka upp på skilda platser i landet, oberoende av varandra, då blir det svårare att avfärda. Tidigare har det alltså skett i Dalarna, men nu också i Blekinge. P4 Radio Blekinge har idag en artikel med rubriken Postombud langar droger – ofrivilligt.

Man kan då på goda grunder förmoda att här finns en agenda. Från Rikspolisstyrelsen har, via påverkan genom kurser, eller direkt som order, gått ut ett påbud att deras regionala underrättelseombud skall arbeta för en ändring av Brottsbalken 1962:700, kapitel 4 § 8.

När pirater anför just den fysiska brevhemligheten som argument för att internettrafik inte bör övervakas, är det ett tveeggat svärd. I själva verket fungerar övervakningen på Internet som en desensibiliseringsprocess för en ökad tolerans för att inskränka brevhemligheten också i den fysiska världen, som ett ”naturligt nästa steg”.

Principen om ”mere conduit” generellt för telebolag är för övrigt under angrepp i EU, formellt med upphovsrätten som murbräcka. Eller om det nu var pedofilerna, terrorismen, skuldkrisen eller  nån annan hysteri som för dagen erbjuder de bästa möjligheterna att skapa acceptans för nedrustning av de demokratiska fri- och rättigheterna.

För ogenomtänkta kvickfixar och skott i foten finns det alltid någon aktuell lättförståelig anledning.

Jämrans förargligt bara att verkligheten inte är lika lättförstådd och till och med blir ännu krångligare och ännu sämre efter kvickfixar.

Jag ser att Kommunalarbetarförbundet i en rapport kommit fram till att våld riktat mot busschaufförer ökar. Däremot minskar rånen, vilket är ett trivialt konstaterande då kontanterna i stort sett försvunnit från bussarna.

Men våldet minskade alltså inte av det. I själva verket ökade våldet efter kontantförbuden. Det måste inte föreligga ett samband, men det kan göra det. Och kontantförbudet var inte gratis, varken för resenärerna eller för kollektivtrafikbolagen. Var finns den oberoende  utvärderingen? (De jag sett från Arbetsmiljöverket och BRÅ tar inte upp sekundära effekter, som kan ta tid innan de utvecklas, och knappast heller kostnaderna, utan är lite väl triumfatoriska, och ropar hej lite för tidigt, för att vara trovärdiga).

Vad återstår nu för kraftfulla slag i luften av Kommunalarbetarförbundet att kräva och av Arbetsmiljöverket att genomdriva?

Vi behöver nog inte tvivla på att de kommer på någon ”nödvändig”,  för problemet verkningslös, men för andra drakoniskt kännbar åtgärd. Även om det inte lär bli som tågbolaget i Indonesien, som tillgrep en ”nödvändig” åtgärd (”man måste få stopp på”) för att hindra åkandet på tågens tak. Men principen är den samma, och skillnaden är endast ett tidsmässigt avstånd på ett sluttande plan.

Hotet om ett instrumentellt, kalkylerat, våld för att komma över pengar är sannolikt mindre allvarligt än det känslomässiga våld som kommer ur frustration. Senast exemplifierat av ett fall i  i Malmö. Ikväll på Efterlyst i TV3.

Det har jag skrivit om förut när det gäller kollektivtrafiken. Kontantlöshet höjer aggressionsnivån.

Att kontantlöshet förs fram som något som minskar våldet är en ”sanning” som i inskränkt mening möjligen kan vara sann för banker (men deras övriga verksamhet har potentialen att generera ett för de anställda mycket allvarligare våld). Men den innebär större risker för enskilda.

Jag ser att Rikspolisstyrelsen i en rapport konstaterar att tvång att medverka i stölder ökar. Polisen tolkar det som ett resultat av att de varit framgångsrika mot trafficking i samband med sexhandel. (Rapporten finns ännu inte tillgänglig på RPS hemsida).

Men tvång att delta i stölder är också en kriminell anpassning till övervakningskamerornas utbredning i samhället. Det tvånget kan vara fysiskt eller genom utpressning, men det kan också bestå i att lura minderåriga eller utvecklingsstörda psykiskt funktionshindrade, som är endast begränsat eller inte alls möjliga att lagföra, att utföra brotten.

En sådan ombudskriminalitet är en naturlig kriminell anpassning till övervakningskamerorna, som jag skrivit om tidigare.

Övervakningskamerornas värde minskar alltså i takt med att de, i allt större utsträckning, bildligt talat, avslöjar flinskalliga som inte kan luggas. De som tjänar på det hela ser alltså till att hålla sig utom kameraobjektivens blickfång. Och vi har, i tillägg till brottet som dokumenteras av kameran, också tvångsbrottet som lett fram till det. För kameror kan bara se vad som finns framför dem, inte orsakssammanhangen. Har de kriminella redan tagit över den sociala kontrollen, som på Rasmusgatan i Malmö, spelar kameror ingen större roll. Där får de nu också kanske intressanta möjligheter i att få insyn i de boendes post, sedan posten tagit hänsyn till de rådande maktförhållandena och delat med sig av postutbärningen.

Kostnaden för övervakningskamerorna är emellertid redan sjunken och kapitalet förbrukat. Om något innebär det mindre totala resurser och en lägre välfärd. Vilket i sig ökar de kriminogena faktorerna i samhället.

Övervakning har ingenting med brottsbekämpning att göra, utan är för samhället som helhet en usel investering.

Riksbanken släppte i december i all skymundan en rapport om kontanthanteringen i Sverige.

Ed: Carolina Neurath skriver i Svenska Dagbladet (och i E24) om varför bankerna strävar mot ett kontantlöst samhälle. Men hennes förklaring – deras vinstintresse, menar jag är alltför lättköpt och förenklad. Dels är deras intresse lika mycket att förhindra en rusning mot sig genom att försvåra uttag, dels är som framgår av den här posten Riksbanken lika drivande, vilket är direkt motsatt statens ekonomiska intressen.

Det finns alltså mera djupgående politiska skäl för krafterna som strävar mot ett kontantlöst samhälle.

Drömmen om ordning genom att tvinga andra att betala för den

I rapporten beskrivs hur Riksbanken förenklat gränssnittet mellan sig självt som utfärdare av kontanter och samhället genom inrättandet av Bankernas Depå AB – BDB. Den förenklingen ”innanför” gränssnittet har som bekant lett till ett försvårande för kontanter som  betalningsmedel och ett fördyrande längre ner i kedjan som med all sannolikhet vida överstiger Riksbankens besparingar. En simpel fråga om entropi – en minskad entropi innanför en gräns innebär en ännu större ökning av entropin utanför. Ett ”operatörsansvar” för kontanter skulle man kunna säga. Eller ”externalisering” av kostnader för vilka Riksbanken har definitiva intäkter, genom seignoraget

Tanken är att om det finns ett underskott av kontanter i en depå ska depåägaren i första hand hämta kontanter från en annan depå med överskott. Det är först när depåerna som ett kollektiv har brist på kontanter som depåägaren ska hämta nya hos Riksbanken. Eftersom BDB idag är den enda depåägaren är det BDB som ska se till att utbytet mellan depåerna fungerar tillfredsställande.

Detta för samhället som helhet skadliga förhållande, genom externalisering till en påtvingad, korporativ,  monopolist, detta förhållande bekymrar emellertid inte Riksbanken i rapporten. Tvärtom ser man det som problematiskt att BDB, trots dess monopolistiska karaktär och trots dess vinstsyfte – det tar numera betalt inte bara för att lämna ut kontanter utan också för att lämna in (en ökning av entropin på utsidan), inte tillräckligt förenklat och förbilligat (minskat entropin på insidan) för Riksbanken

Vid några enstaka tillfällen har det då hänt att kontanter lämnats in till Riksbanken från en av depåerna medan motsvarande kontanter har hämtats ut till en annan depå samma dag eller dagen efter. Det innebär således att det fortfarande förekommer onödiga transporter av kontanter till och från Riksbanken.

Och lite längre ner

Att sådana situationer förekommer tyder på att BDB inte har full kontroll över flödena till och från depåerna. Det kan bero på att värdebolagen som ansvarar för den operativa driften av depåerna i viss mån själva kan avgöra om de ska lämna in s.k. säsongsöverskott till Riksbanken. Ett värdebolag som driver en depå som för tillfället har ett underskott kan i vissa fall hellre välja att köra till Riksbanken för att hämta ut kontanter istället för att hämta ut vid en depå som drivs av ett konkurrerande värdebolag.

Att den monopolistiske operatören som Riksbanken önskar externalisera sina kostnader på inte är tillräckligt monopolistisk (”inte har full kontroll”), inte är tillräckligt auktoritärt korporativ (delar av korporationen ”i viss mån själva kan avgöra”), att entropiskillnaden innanför och utanför gränssnittet inte är tillräckligt stor (”onödiga transporter till Riksbanken”) – DET är alltså problemet för Riksbanken!

Egenintresset grumlar tankeförmågan

Sedan övergår rapporten till att spekulera i att den fria uthämtningen av kontanter från Riksbanken innebär att det cirkulerar mer kontanter än som ”behövs”. Vad som ”behövs” gås emellertid inte närmare in på. Trossatser behöver inte, nej bör inte definieras. Att ett försvårande av tillgången på en vara ökar lagerbehovet av den för en bibehållen risknivå och att en mindre fri uthämtning rimligen skulle öka kontantmängden är tydligen en alltför fundamental ekonomisk princip för att kunna greppa när det går stick i stäv med egenintresset.

Både förutsättningarna för depåägaren – med bland annat fri uthämtning av kontanter hos Riksbanken – och det bristande utbytet mellan depåerna leder sannolikt till att det finns mer kontanter i cirkulation i samhället än vad som behövs.

Och sedan kommer cynismen och självförhävelsen i dagen

Riksbanken ska inte bestämma hur handeln, värdebolagen eller bankerna ska fördela kostnaderna för kontanter eller andra betalningsformer.

Nej, Riksbanken behöver inte bestämma hur handeln, värdebolagen, bankerna eller enskilda skall fördela kostnaderna för kontanter. Det sköter, som Riksbanken nu ställt det för sig, principen om den starkes rätt säkert åt dem.

Istället borde Riksbanken, som lagstadgad utfärdare av ett statligt betalningsmedel, som ensam förmånstagare av seignoraget och som huvudintressent i ett fortsatt förtroende för fiatvalutor, själva och ensamma stå för kostnaderna (vid sidan förstås av polisen som vakar över att förmögenhetsöverföringar sker enligt lag och rätt och inte per tjuvnad och med våld).

Det som inte syns, finns inte, åtminstone inte som förtroendeskapande föremål, och det kan inga ens kvantiljonshöga insättningsgarantier av fiktiva elektronpengar påverka.

Pengars fetischvärde som förtroendeskapare

Pengar är fetischer som symboliserar förtroende, men fetischvärdet av siffror på en dataskärm som kan tas in endast av synen, är mycket lågt i förhålllande till betalningsmedel som kan förnimmas av flera, rentav alla, sinnen. På ett kort med chip kan värdet inte tas in med något sinne alls -  den öppnar sig för undersökning av sinnena på alldeles samma sätt om det så symboliserar 0 kronor eller hundra miljoner!  Kortfetischens momentana informationsvärde uppgår till exakt noll bitar och dess förtroendeskapande verkan är motsvarande låg. Den är så värdelös i sig, att den kräver såväl fungerande dataförbindelse till utgivaren som sexton bitars verifiering (fyrsiffrig PIN-kod) av innehavaren. Saknas dataförbindelse, eller innehavarens pin-bidrag av någon anledning uteblir (på grund av handikapp, minnesförlust, trasig knappsats etc) ÄR förtroendevärdet 0 (noll). Stabilt noll. No soup for you.  Nästa kund, vadkanjagståtilltjänstmed?

Riksbanken vill maximera den totala samhällskostnaden

Men Riksbankens ”lösning” är istället en ytterligare externalisering av kostnaderna, till dem som sedan i sin tur inte kan skicka dem vidare (små handlare, enskilda) det vill säga på samhällelig nivå en maximering av kostnaden (maximering av entropin), på det att den må minimeras för Riksbanken självt

Det finns dock betydande vinster för samhället och för företagen att ha en prissättning som bättre speglar de underliggande kostnaderna. Konsumenterna förstår i allmänhet inte vad det kostar att genomföra betalningar. Om kunderna när de betalade sina varor vid kassan också fick betala kostnaderna för själva betalningen skulle de sannolikt välja att betala mer med bankkort och mindre med kontanter och kreditkort.

Katten på råttan, och råttan på repet alltså.

Riksbanken biter sig själva i svansen

Det som förvånar mig i dessa sammanhang är hur Riksbanken med en sådan politik tror sig vara så tvärsäkra på att handel i all evinnerlighet kommer att ske i kronor, eller i någon annan fiatvaluta. Genom sitt agerande för externalisering av kostnaderna för kontanter, fysiska pengar, undergräver de förtroendebasen för fiatpengar i allmänhet och minskar tröskeln gentemot transaktionskostnader förknippade med andra betalningsmedel. Och det i en tid när tanken på guld och silver som alternativa, av tredje man oberoende, betalningsmedel som en följd av skuldbubblan för elektroniska pengar börjat nå utanför kretsen av foliehattar.

Den korporativistiska synen på privata företag, bankerna, som en del av ”det allmänna” och därför prioriterat skyddsvärda av staten, är avskyvärd i största allmänhet, men den är Riksbanken som bekant inte ensamma om, när de då alltså föredrar vinster för bankerna genom kortbetalningar framför för det allmänna i form av seignorage på utestående kontanter.

Befria Riksbanken – Inrätta ett nytt Myntverk

Jag menar att Riksbanken, som lagstadgad ensam utfärdare av sedlar och mynt, i ord och handling med all önskvärd tydlighet visat att de till denna syssla är som bocken satt till trädgårdsmästare. De undergräver förtroendet för fiatpengar och därmed statens möjligheter att bedriva någon ekonomisk politik alls.

Lagen bör ändras, så att distributionen av statens betalningsmedel, kontanter, bekostas där intäkterna för den hamnar, nämligen hos staten.

Jag föreslår därför att Riksbanken entledigas från kontantutgivandet, då makten för Riksbanken att externalisera kostnaderna, vid bibehållande av intäkterna, inte balanseras vid nuvarande system för utfärdande av kontanta betalningsmedel.

Och att istället  ett nytt ”Myntverk” inrättas som får överta det ansvaret.

Om skäl för varför kontanter i en ficka nära dig är viktiga och förtjänar att återupprättas som betalningsmedel har jag skrivit förut. Med åtföljande resonemang om varför nuvarande lagstiftning inte duger, utan till exempel Förvaltningslagen och Kollektivtrafiklagen behöver revideras.

Teknisk komplexitet är inte det samma som framsteg.

Cornucopia uppmärksammar en framtidsrapport från Vänsterpartiet. Det är en förvånansvärt klarsynt rapport, i synnerhet som inte en enda vänsterpartistisk kandidat nämnde något om oljetoppen inför valet 2010.

I kommentarsfältet frodas dystra tongångar. Dessvärre, som jag ser det, med rätta.

Det är för mig tydligt, att inte ens den klokaste politik kan förhindra att våra efterkommande får känna av ett ekonomiskt tvång i paritet med, eller till och med överstigande, det som våra förfäder fick uppleva. På åkrar, i skogar, i fabriker, i gruvor och på sjön.

Då kom det ekonomiska tvånget till arbete för brödfödan sampackat med utomekonomiska tvång och inskränkningar i friheten. Yttrandefrihet, rörelsefrihet, frihet att lära sig. Representation i de beslutande organen. Ja till och med förlust av friheten till sin egen kropp, som i slaveriet.

Men det finns ingen anledning till att vi skall acceptera att alla dessa friheter försvinner i samband med att det ekonomiska tvånget skruvas upp till gamla nivåer, som under tiden före de fossila bränslena.

Där har politiken en betydelse, och där finns som jag ser det en föreningspunkt mellan liberaler av alla schatteringar, från högerlibertarianer till vänsterliberaler.

Det är viktigt att arbeta för att behålla fri- och rättigheter också i det som kommentatorn Urban Persson kallar ”restkulturen”. Urban är närmast dystopisk i sina framtidsförutsägelser. Jag saknar möjlighet att bedöma sannolikheten i den utveckling han beskriver. Men jag instämmer till 100% i vad han skriver på slutet

Att planera kollapsen är en stor politisk och administrativ utmaning för samhället. Bäst vore kanske om alla kunde engageras i en kollektiv kollapsdemokrati, i en mindre populistisk kollapsrörelse, för bästa möjliga kollaps.

Den bästa möjliga kollapsen, kollapsdemokratin, är inte möjlig i ett samtidigt övervakningssamhälle, är heller inte möjlig i ett samhälle där Kunskapens ljus på konstlad väg satts under upphovsrättens skäppa.

Det är en bra grund för att engagera sig i Piratpartiet – Partiet för de medborgerliga  fri- och rättigheternas resiliens och bevarande in i en tid av andra ekonomiska omständigheter än de fossila tider som en gång såg dem födas. En brygga till kollapsdemokratin, där det ekonomiska tvånget inte med nödvändighet åtföljs av ett utomekonomiskt, politiskt, tvång.

Eller som Olle Hollertz skrev en gång i tidningen Barometern

Stiftelsetrilogin, Asimovs myt om det stora galaktiska imperiets sönderfall, kretsar kring förhållandet mellan centrum och periferi, makt och kunskap. Två Stiftelser skapas i Vintergatans bägge ändar i syfte att minska tiden av barbari innan galaxen kan få ett nytt stabilt och fredligt styrelseskick.

Det mest intressanta är den mystiska andra stiftelsen som finns dold där man minst anar det, men som är den som ska förvalta visdomen och insikten, medan den första stiftelsen är frihetskämparna.

———————————————–

Tanken svindlar, men ett embryo skulle vara om Piratpartiet (som verklighetens första, öppna och konfliktberedda stiftelse) började samarbeta med landsbygdsorganisationer som kämpar för småskalig konsumentnära livsmedelsproduktion (den tystare eftertankens andra stiftelse, hos Asimov belägen i en härjad stadsplanets allt grönare ruiner).

Den feta damen har inte sjungit än.

Dagens Nyheter skriver idag om forskning utförd av Rebecca Forsberg, där tågbagage pekas ut som en säkerhetsrisk.

Artikeln beskriver hur löst packat bagage kan flyga omkring och skada människor vid häftiga inbromsningar. Något som förstås blivit allvarligare i samband med att hastigheterna ökat på tågen.

Men artikeln nämner inte en viktig orsak till att bagagemängden ökat parallellt med att tåghastigheterna gjort det: Resgodspolleteringen försvann.

Istället förs resonemanget i artikeln in på ännu mera av kompartmentalisering, fysiska åtskillnader mellan bagageutrymmen och passagerare, som på flyget. Och så ifrågasätts passagerarnas fria rörlighet

Sedan är det ett problem att passagerare vid en kollision eller urspårning inte sitter kvar på sina platser.

Men då är man inne på att ytterligare försämra de komfortmässiga fördelarna med tåg – just att man kan röra sig fritt.

Med resgodspolleteringen försvann den fördelen för järnvägen att man kunde ta med sig mera bagage än man kunde bära just då – kanske rentav gå ombord med enbart handbagage.

Med de nyare bistrovagnarna, enligt principen ”to-go”,  försvann möjligheten att få  sitta vid ett riktigt bord, och med stolar med ryggstöd anpassade för alla sorters ryggar. (Så kallat ”flödesanpassade” bistrovagnar”. Vilket är nyspråk för att det inte finns någonstans att sitta) Bistrovagnar som i X3000 tydligen har vissa  tekniska problem, men då gäller det

Detaljer som resenärerna inte märker men som ändå är tekniska fel.

Nej, den som vill sitta ner vid ett bord under tågfärden hänvisas till det privata, väsentligt dyrare, alternativet ”Blå Tåget”, som också enbart trafikerar Stockholm – Göteborg.

Om nu passagerare skall spännas fast vid färd försvinner den frihetskvaliteten att röra sig under färd som järnvägen också hade relativt alla andra trafikslag. Då erbjuds förstås större möjligheter att exponera passagerarna för inkomstbringande reklam under resan…

Med indragningarna i nattrafiken och komfortförsämringen genom doseringsanpassningen av rälsen till X2000 försämrades den konkurrensfördelen för järnvägen att kunna komma fram till destinationen, utsövd och utan att ha förlorat någon tid. Med goda tidsmarginaler, så att normala vinterförseningar på någon timme lätt kunde absorberas och knappt märktes ens. Nu ställs tågen in istället.

Järnvägen vill konkurrera med flyget om restiden och tar efter dess säkerhetstänkande, ofrihet, bagagebegränsningar och låga komfort. Det vill konkurrera med bussarna om driftsäkerhet, men  tar efter deras ofrihet och likaså låga komfort. Det är förlorade strider. Det enda som kommer ut av det är alltså flygets och bussarnas stora nackdelar när det gäller människans värdighet i säkerhetshysterins tid. Redan 2002 ifrågasattes passagerarnas bagage, men då uttalat utifrån ett annat ”säkerhets-” perspektiv – det om terrordåd

- Bagaget är vårt stora problem. Om det kommer ett hot kommer vi att kräva att allt bagage kan kopplas till kunden. Det ska inte gå att ställa väskor var som helst på tåget. (Jan Persson, dåvarande säkerhetschef på SJ)

Vi fick personliga biljetter. Snart har vi alltså fastspända passagerare.

Varför då inte rakt av prova kanonkuletåget, enligt ett gammalt brittiskt patent (GB 364230)? Passagerarna spänns fast som på Gröna Lund, och sedan rullar tåget som en kula längs rälsen. Då går det fort… Men ingen skulle vilja åka det tåget… Ladislaus Horatius – kom tillbaka, allt är förlåtet! Dra i nödbromsen, vi vill hoppa av.

Ed: Eric Erfors skriver bra i Expressen och beskriver ett scenario över hur lätt ett lagförslag om obligatoriska säkerhetsbälten på tåg skulle kunna få gehör.

Ännu finns det ingen kraftfull politisk opinion för en lag om säkerhetsbälten på tåg, inklusive böter för den som står vid fönstren och njuter av det snötäckta landskapet utanför. Det torde dock bara vara en tidsfråga. Efterfrågan finns hos trygghetstörstande delar av befolkningen och politiker tenderar att vilja ta ”krafttag” mot vad som upplevs som allvarliga säkerhetsproblem. Efter nästa större tågolycka kommer kraven på tågbälteslag att öka.

Och hur vansinnigt det skulle vara. Enligt en brittisk undersökning han refererar till skulle åtta dödsfall krävas för varje liv det skulle rädda.

Daniel Persson har signerat en ledare i Svenska Dagbladet där han pläderar för hårdare straff för vapenbrott för att, som han skriver, ”Incitamenten att begå brott måste minska på alla områden. Straffen för olaga vapeninnehav bör höjas.”

Nu vet jag inte säkert om han menar att den första meningen är en logisk följd av den andra, eller om han enbart staplar fromma förhoppningar efter varandra.

Men faktum är att ingenstans i hela texten finns någon hänvisning till någon forskning eller annat belägg för att högre/hårdare straff skulle minska incitamenten för sådana här brott.

Jag tror inte det. Vapenbrott kan alltid motiveras för den enskilde med rädsla. Väl motiveras, till och med. Även om Daniel Persson vill öka risken att åka fast (oklart hur), är aggressioner/rädsla som kriminogena faktorer mycket löst kopplade till rationella överväganden om straffkostnaden om man åker fast.

Roger Tarling i sin bok ”Analysing Offending: Data, Models and Interpretatons”, kom fram till att en minskning av kriminaliteten med 1% med enbart hårdare straff krävde en ökning av fängelsestraffen med 25 % (sidan 154) . (citerad i James McGuire med flera: What works:Reducing reoffending.) Det inkluderat effekten av att de som sitter inne just då inte kan begå några brott. Man kan föreställa sig kostnaderna för rättssystemet av en sådan åtgärd, för fängelsesystemet i synnerhet och för alla skattebetalare med en sådan ”hårdare-tag”-politik.Mycket skrik för lite ull sa han som klippte grisen.

Nu kan det säkert finnas brott som sker mera kyligt rationellt där hårdare straff skulle kunna ge större effekt på brottsligheten. Men just emotionellt laddade vapenbrott tror jag inte hör dit. (The Devil’s right hand…)

Daniel Persson orkade inte, eller ansåg sig inte behöva, ens googla på effekten av hårdare straff…  Så ekonomiskt oansvarig kan bara en journalist på gammelmedia vara. Att just Svenska Dagbladet, som mottar icke obetydligt presstöd (59,5 miljoner under 2011), borde vara mera angeläget om en ansvarsfull statlig hushållning på andra områden – ja det kan man ju tycka.

Men Daniel Persson chansar på att såga av den gren han själv sitter på. Kanske incitamenten är för låga, för att göra det aktuellt med att sätta sig in i frågorna man skriver om, ens ytligt? Åtminstone så ytligt som i den  här posten,  tillkommen utan ett öre i statssubventioner.

So many guns around town. And so few brains, lät Raymond Chandler sin ”hjälte” Philip Marlowe utbrista. Det gäller än.

Ed: Sven-Erik Alhem uttalar sig för Kvällsposten/Expressen att kriminella gäng gör rationella riskbedömningar när det gäller beväpning. Ja, när det gäller vapen för rationell användning kanske (men vilka belägg har han för det?), men de allra flesta illegala vapen är för ”självskydd” och styrs av rädsla. Och de illegala vapen som är lättast för polisen att komma åt – ger flest pinnar – torde vara av det slaget. Leta hos de rädda som förlorat förtroendet för polisen. Kioskägare, taxichaufförer med flera.

Jag skriver sällan om den här bloggen, men så här på årets sista kväll tänkte jag göra det. Det har gått bra under 2011. Antalet besökare har ökat från 45 till 71 per dag. Antalet prenumeranter från 6 till 11. Fast alla följer väl inte så aktivt längre kan jag tänka. Tack för att ni stått ut med mig.

För jag tycker själv att det blivit lite väl mycket bara reaktioner på det som står i tidningar. Vilket ger bra siffror, men inte alltid blir så särskilt intressant och ofta alldeles för polemiskt. Mycket idisslande av samma saker igen och igen.

Och så är det ju det här med att försörja sig och de sina, sköta sin hälsa och andra sådana världsliga ting…

Tänkte därför ta det lite lugnare under 2012. Känner att jag behöver läsa lite mer också för att reda ut några saker jag är osäker om, bara har lite känningar men inget riktigt stöd för.

Det finns dock några poster med material ”färdigt”, det vill säga det behövs ”bara” en dags, eller en halv dags arbete för att få till dem. Men den sortens tid sitter hårt inne… Därför alla dessa halvtimmesposter under 2011.

Sedan skall jag inte sticka under stol med att jag ser framåt mot riksdagsvalet 2014 och ser 2012 som ett mellanår.  Då är jag visserligen 55 år, Piratpartiets öden fram till dess är okända, det är osäkert om jag finner nåd i nomineringsprocessen och sedan skall jag dessutom locka personkryss i själva valet…

Så någon Riksdag för min del torde kunna uteslutas. Men eftersom jag tycker att jag har ett och annat att framföra som åtminstone skiljer sig, på gott eller ont, från de flesta bland andra kandidater (till exempel av vad som framgick av valpejl.se 2010 och av bloggarna på politometern.se), så kanske någon kan tänkas vilja rösta på mig som annars helst givit hela processen dj*****n.

Jag själv till exempel.

Tack för i år och ett bättre 2012 för er alla än för världen i genomsnitt önskar jag er, kära läsare och kommentatorer! (Jag är ju pessimistisk om framtiden…)