Ed: Det som står i den här posten stämmer inte, se kommentarerna.

Google planerar skicka upp ballonger som skall erbjuda uppkoppling också i områden som saknar sådan.

Det intressanta är att de planeras ligga på en höjd av 12 miles nautiska mil eller drygt 20 km över jordytan.

Det är precis den gräns under vilken nationell suveränitet gäller, motsvarande territorialvattengränser. Jag hittar i hastigheten inte detta förhållande omnämnt någonstans, men det kan knappast vara en slump.

Över 12 miles nautiska mil torde då inte heller immaterialrättsliga lagar gälla . Det räddar förvisso inte Google, så länge de har ett kontor i något land på jorden.

Här kan man ana intressanta utvecklingar. Lagen ovanför Limes Piraticus…

Se också posten om Chris Hadfields framförande av David Bowies ”Space Oddity” från den internationella rymdstationen.

Torbjörn Tännsjö har åter fört fram sina förslag för ett transparent samhälle (för att använda David Brins uttryck) i Dagens Nyheter. Samma förslag i stort sett som han la fram i boken ”Privatliv” 2010.

Vad Tännsjö och andra som vill ge upp och ”bejaka” övervakningssamhället glömmer bort är hur ett sådant transparent samhälle påverkar den humanekologiska miljön i samhällets topp.

Vilka gynnas av att veta mycket om andra? De som lever på att manipulera andra, som alltså får större möjligheter att finna ”ingångar” för manipulation, men som samtidigt har den manipulerande förmågan att ”snacka sig ur” situationer som kan uppstå, intakt, och därför bara upplever en begränsad skada av att själva vara ”transparenta”.

Vilka missgynnas av ett transparent samhälle? De som är mera inriktade på att leva av att påverka och manipulera annat än andra människor. Som naturen, som den konkreta verkligheten. Och som ofta också har sämre förmåga att skaka av sig och snacka bort besvärande omständigheter, också när dessa omständigheter bygger på missuppfattningar och illvilliga tolkningar (till exempel i syfte att manipulera).

Allt annat lika kommer vi alltså att se en förbättrad miljö för de manipulativa och en försämrad miljö för de som, nu talar vi klarspråk, ”skapar värden”.

Vill vi verkligen ha ett samhälle där de manipulativa, psykopaterna, sociopaterna, i klarspråk: parasiterna, får ett större inflytande?

För mig är risken för en patologisering av samhället, utvecklandet av en patokrati, ett avgörande argument emot, ett ”bottom line”- skäl för att motsätta sig Övervakningssamhället.

Tännsjös argumentation är argumentationen hos någon som håller på att frysa ihjäl för att klä av sig.

David Brins bok är, trots att den kom ut redan 1999, dessutom mera läsvärd än Tännsjös.

Anna Ardin har lyckats göra en konstinstallation – ja när någon lyckas få känslorna att svalla bland de enögda är nog ”konst” och ”installation”  rimliga ord. Den här gången gäller det en Coop-butik som satt upp ett anslag på rumänska om att de inte längre lämnar kontant betalning för returpant. Också på rumänska. Men det var tillräckligt för att de enögda skulle känna sig träffade och de lättkränkta att bli kränkta. Vilket kränkte andra lättkränkta och så vidare enligt bekant mönster. Diskursanalysen blir i detta fall mycket enkel: Ad nauseam.

Jag anser i och för sig att det bästa är att ”låta de döda begrava sina döda” och hålla en konsekvent linje mot all manikeism.  Manikeisten missar aldrig ett tillfälle att påpeka att ”den som inte är med oss är mot oss”. Också om det innebär att alla som ”säger Jehovah” automatiskt räknas till ”de andra”. För manikeisten är ett ord, eller en handling, aldrig något för sig själv, utan skall bedömas efter sin verkan. Vad avsändaren själv avsåg anses irrelevant, och vederbörande kan alltså avkrävas avbön också om något uppsåt helt saknas, eller om utsagan till och med var sakligt korrekt.

Mot detta tror jag på att helt enkelt, på ett närmast autistiskt sakligt vis,  konstatera, att bara för att man är kritisk mot A är man inte automatiskt för B och att oberoende av A-ism och B-ism är det manikeismen som är den -ism som bor närmast granne med ondskan. Och så långt det går välja sina strider och som sagt ”låta de döda begrava sina döda”.

Men eftersom detta berör kontantfrågan, som jag skrivit en del om, vill ändå peka på inkonsekvensen i Anna Ardins politik och hur hon här agerar som en vindflöjel.

Några citat, det första från Anna Ardins blogginlägg i måndags och de andra från en motion till den socialdemokratiska förbundskongressen, i februari 2012

Så Coop: plocka ner era skyltar, växla in pantkvitton mot kontanter och be om ursäkt, omedelbart. (130520)

Och i en kommentar

om ens huvudsakliga inkomstkälla är pant så vill man troligtvis ha kontanter exempelvis för hyra, vilket man ju inte kan betala på coop (130520)

26 februari 2012 skrev hon i en motion betitlad ”Minska kontanthanteringen”

Att minska kontanthanteringen är ett effektivt sätt att minska de faktiska möjligheterna för både skattefusk och droger. Minskad kontanthantering drar helt enkelt undan mattan för flera typer av brottlighet som är beroende av kontanter. (120219)

och vidare

Vi kan utgå från att teknik och elektronisk handel är framtiden och att kontanterna allt mer bör och kommer att fasas ut. (…) Den svenska staten behöver snarast bli en mer aktiv aktör på den marknaden. (120219)

Nu har för all del Ardin en liten brasklapp i texten, om än av ett önskebetonat slag

Morgondagens betalningslösningar måste vara tillgängliga för alla som idag hanterar cash, oavsett ekonomisk eller legal situation, ålder eller medborgarskap. (120219)

Bedöm själv.

PS: I kommentarstråden hos Anna Ardin framkom att det förekommer bedrägerier i pantandet. Vilket i och för sig inte påverkar den enskilda butiken mer än om möjligen volymerna skulle bli ohanterliga.

Opassande skrev om den virala videon på  Chris Hadfield som framför David Bowies ”Space Oddity” från den internationella rymdstationen, ISS.

Funderade lite över hur högt upp upphovsrätten egentligen gäller. Enligt wikipedia ”airspace” anses rymden av Internationella Aeronautiska Federationen börja vid 100 km. NASA är något anspråkslösare och hävdar 50 km. Enligt internationell lag är den vertikala utsträckningen lika med den från kustlinjen, dvs enbart 12 nautiska mil, eller 22,2 km.

ISS pendlar mellan 330 och 435 km över jordytan, så  Hadfield hade med all säkerhet rätt att, utan ersättning till upphovsmannen, framföra jordiska musikverk av hjärtans lust. Även om, mot förmodan, David Bowie skulle anse sin ideella upphovsrätt kränkt, genom att hans musik framfördes ”…i sådant sammanhang som är på angivet sätt kränkande för upphovsmannen” (URL kapitel 1 § 3), så hade det inte bekymrat Hadfield heller.

Det är förstås lite oklart om USA:s regering verkligen anser att deras lagstiftning upphör att gälla någonstans..?

Det finns förstås konferenser om upphovsrätten i rymden. Och WIPO har publicerat dokument…

Men tänk om…

Det blir förstås problem om de utomjordiska lagarna på mellan 330 och 435 km skulle säga något annat. I scifi-romanen “Year Zero” skriver Rob Reid om hur det interstellära kosmos har en lag som säger att lokala lagar automatiskt gäller i hela kosmos, om de inte direkt strider mot någon lag som gäller för hela kosmos.

Alltså gäller de jordiska upphovsrättslagarna automatiskt i hela kosmos, och Universum är skyldigt oerhörda summor i royalties och skadestånd… En skuld som inte kan likvideras, så nu måste De förfinade kulturerna istället… Or else.

För övrigt har Bowies Space Oddity redan, via radioutsändningar, nått cirka 44 ljusår ut i rymden sedan 1969…

Jag hade fem motioner, varav två tillsammans med René Malmgren, på Piratpartiets vårmöte. Det gick ganska bra i omröstningarna, samtliga fem gick igenom om än i vissa fall efter modifieringar. (Höstmötet 2012)

B11 Ett statligt girosystem med elektroniska kontanter (Med René)

Huvudyrkandet ”att mötet anser att det bör vara Piratpartiets politik att staten driver en giroverksamhet för allmänheten för att inte tvinga till användning av privata bankkonton för betalningar och för att på sätt också främja ett stabilare betalningssystem” gick igenom med röstetalet 40 mot 25 och 9 nedlagda.

Däremot röstades tilläggsyrkandet att det vore lämpligt att detta girosystem drevs i Riksbankens regi ner med 31 röster mot 12 och 18 nerlagda.

B12 Möjlighet att överklaga riksbanksbeslut att vägra lösa in ogiltiga sedlar

Bifölls med röstetalet 38 röster mot 21 och 3 nedlagda.

B14 Revidera Riksbankens guldreserv

Gick igenom i lätt modifierat skick med röstetalet 37 mot 16 och 2 nedlagda.

B38 Häktespraktik för blivande åklagare

Gick igenom med 47 röster mot 19 och 3 nedlagda.

B49 Fler betalningsmedel i skatteuppbörden (med René)

Där blev visserligen huvudyrkandet nerröstat med 28 röster mot 23 och 7 nedlagda. Men samtliga tilläggsyrkanden om konkreta ytterligare betalningsmedel gick igenom!

Kontanter med 41 röster mot 12 och 6 nedlagda och Ett statligt elektroniskt betalningsmedel (som i B11) om än ytterst knappt med 25 röster mot 24 och 9 nedlagda.

Dessutom bestämdes med 29 röster mot 23 och 7 nedlagda att det bör utredas under vilka förutsättningar ett distribuerat tredjepartsberoende elektroniskt betalningsmedel, som Bitcoin, skulle kunna godtas i skatteuppbörden.

B60 Om infrastruktur, järnväg

Hade här ett tilläggsyrkande att medlemsmötet anser att det ska vara Piratpartiets politik att södra delen av Inlandsbanan åter sätts i stånd så att stopp någonstans lättare kan routas runt enligt förebild av Internet, B60-Y08. som inte gick igenom utan röstades ner med 49 röster mot 10 och 6 nedlagda.

Roligt att åtminstone tio personer ändå förstod jämförelsen med Internet.

Kommentar

Den här gången blev det väldigt ensidigt med ekonomiska motioner, förutom den om häktespraktik. Men jag är ändå glad och nöjd över att ha fått ihop fem stycken till mötet. Med de röda trådarna diversitet – balans – förståelse, men utan löften om gröna skogar.

Framtiden

Hur det blir i framtiden vet jag förstås inte. Men jag har en önskelista för fler motioner av vilka förhoppningsvis några kan materialiseras till höstmötet. Lite blandat av egna idéer och sånt som skvalpar i den allmänna debatten. Några smakprov (utan prioritetsordning och i högst varierande stadier av förberedelser)

* Rätt till grundläggande militärutbildning (handeldvapen, IED, psykologisk krigföring/maskirovka)

* Offentliga partibidrag kopplade till partiernas egna insamlingsförmåga

* Momsfrihet för silver och platina använda som betalningsmedel

* Större tonvikt på statistik och risk i skolans matematikundervisning

* Rätten att reparera som princip

* En minsta andel av ståplats på arenor som villkor för offentliga bidrag (stillasittande en hälsofara och negativt för kollektivt handlande)

* Redundans i järnvägsnätet – resiliens uppgraderat till samma vikt som snabbhet i infrastrukturen

* Förstatliga rättspsykiatrin – landstingsbudgeten skall inte avgöra samhällets behov av skydd och rehabilitering av störda kriminella

* Särskilda fängelser för utvecklingsstörda och lågbegåvade, en kategori som ökat stort på fängelserna

* Andel i bostadsrättsföreningens skulder skall anges vid bostadsrättsförsäljning, för en korrektare värdering, så som redan sker i Norge.

* Lägg ner patentdelen av Patent- och Registreringsverket och ersätt med ett informationskontor för Europeiska Patentverket

Om någon orkat ta sig hit och tycker att något av de här uppslagen känns lite mer spännande än de andra så tyck gärna till. Jag gör vad jag själv vill, men är INTE okänslig för andras tyckande. Faktiskt

För drygt ett år sedan förutspådde jag att kameraövervakning skulle komma att bli ett villkor för krogar att få serveringstillstånd, vid vite. Och undrade vilken politiker som skulle bli först med den opportunistiska dumstruten att kräva detta.

Det blev Anton Abele (m). I Aftonbladet nämner han visserligen inte något om serveringstillstånd, utan tar i med det tunga artilleriet och kräver såväl bötesstraff som viten för krogägare som inte kameraövervakar gaturummet närmast utanför lokalerna.

För att balansera den i sammanhanget förlegade vänster- högerskalan så avslöjar Aftonbladet att Pär Nuder (s)  ingår i en dialoggrupp som talar med regimen i Nordkorea.

Det är jag, en britt, en tysk och en fransman

Bellman var väl inte välkommen i Nordkorea kan man tänka.

Samme Nuder som i egenskap av styrelseledamot i Nyx Security fällde orden

Ju lägre brottslighet, desto bättre samhälle. Det är så man ska se på säkerhetsbranschen i allmänhet och Nyx i synnerhet, som erbjuder tjänster som direkt förhindrar brott.

Nordkorea. How appropriate.

Jag föreslår att det tillsätts en statlig utredning som undersöker under vilka förutsättningar ett distribuerat tredjepartsberoende betalningsmedel, som Bitcoin, kan bli möjligt att godta i skatteuppbörden.

Ed: I en motion till Piratpartiets vårmöte 2013 ansåg mötet att det bör utredas under vilka förutsättningar ett distribuerat tredjepartsberoende elektroniskt betalningsmedel, som Bitcoin, kan godtas i skatteuppbörden, med röstetalet 29 mot 23.

Sammanfattning av tidigare

I del 1 av denna serie av bloggposter gick jag igenom lite av historien om olika betalningsmedel i Sverige och speciellt vilka som godtagits i skatteuppbörden och varför. I del 2 drog jag en lans för att fler än enbart privata elektroniska betalningsmedel, som nu, skall tillåtas. Framförallt statliga fysiska (kontanter) och statliga elektroniska (som inte finns för allmänheten, men borde införas) bör godtas. I den här posten tänkte jag se på Bitcoin, som den kanske främsta kandidaten till ett distribuerat tredjepartsberoende elektroniskt betalningsmedel, och något om under vilka förutsättningar som det skulle kunna godtas i skatteuppbörden och hur man i så fall skall gå vidare för att förverkliga det.

Skäl för distribuerat tredjepartsberoende betalningsmedel

Valutor är inte starkare än den som ”garanterar” dem. Därför har valutor som inte garanteras av någon utpekbar person, företag eller stat ett diversitetsvärde, genom att risken fördelas och svängningar i kreditvärdighet hos enskilda aktörer blir mindre betydelsefulla för det allmänna förtroendet för valutan. Traditionellt har detta gällt för fysiskt guld som, genom sin långa historia av förtroende har godtagits ”här och nu” i förvissning om att i sin tur godtas av någon ännu okänd längre fram. Utan att det garanterats av någon yttre makt.

Genom sin struktur av distribuerat godkännande av varje transaktion och genom sin maximala mängd har Bitcoin potential att fungera på samma riskminimerande och förtroendeskapande sätt som fysiskt guld. Till och med en större potential, eftersom autentiseringen trots allt är billigare än äkthetskontroll (”assayering”) av fysiskt guld, och genom att maxmängden är en konstant, medan guld genom något framtida möjligt tekniskt genombrott inte kan sägas ha en maximal mängd.

Man kan också nämna Friedrich A Hayeks förslag om en konkurrens i valutor, framlagd i ”Denationalization of money”. Men det gäller då valutor, och inte strikt betalningsmedel, och vidare avvisar Hayek helt statlig inblandning i betalningssystemet, vilket förstås har att göra med en negativ syn på staten över huvud taget.

Jag tror för min del att privata oligopol, som i det nuvarande betalningssystemet, till och med är en försämring jämfört med statliga monopol.

Kvaliteter hos Bitcoin

Jag tänker inte gå in på tekniska detaljer hos Bitcoin (se wikipedia eller denna mera lättlästa, tillika kritiska artikel), men de väsentliga punkterna är att ägande kan verifieras, samma Bitcoin kan inte spenderas mer än en gång av samma ägare, precis som fysiska kontanter och det finns en maximal mängd som man långsamt rör sig emot, nämligen 21 miljoner,  någon gång efter 2033 (graf).

Varje transaktion måste verifieras av flera tredjeparter, typiskt sex stycken. De gör det genom att kontrollera att aktuell Bitcoin har samma transaktionshistoria som den skall ha enligt deras interna loggbok över samtliga existerande Bitcoins och genom att genomföra krävande beräkningsprocedurer. När sex noder gjort detta, vilket typiskt tar tio minuter, anses transaktionen vara säkrad och denna läggs till i loggböckerna som sänds ut till alla existerande noder för uppdatering av deras loggböcker och samtidigt läggs transaktionen också till i datasträngen för just denna Bitcoin.

Det är alltså öppet för alla att se att en transaktion skett, och till vilket belopp, men det är svårt eller omöjligt för en utomstående att veta mellan vilka transaktionen skett, eftersom Bitcoins visserligen kan kopplas till ”plånböcker”, men dessa ”plånböcker”, som kan finnas på en av transaktionsparternas egna dator eller i en transaktionscentral, inte är självklart kopplade till någon utpekbar person.

Nya Bitcoins skapas, upp till maxmängden, genom att de verifierande noderna får tillgodoräkna sig nyskapade Bitcoins som ersättning för besväret. Den ersättningen minskar efterhand som mängden närmar sig max och eftersom samtidigt ansträngningen för att verifiera ökar, räknar man med att verifieringen i framtiden kommer att kosta en (mindre) avgift från transaktionsparterna.

Bitcoins kan förvärvas genom att köpas på olika börser, eller helt enkelt genom en affär i verkliga världen med någon som har och för över till den nye användarens ”plånbok”, som alltså kan befinna sig på den egna datorn eller hos någon mellanhand.

Myndigheters syn på Bitcoin

Skatteverket har hittills sett Bitcoin som en vara underkastad momsplikt (diskussionstråd på bitcoin.se) och utvinning som en affärsverksamhet. De kan komma att ändra sig angående momsplikten  sedan Finansinspektionen i december erkänt Bitcoin som ett betalningsmedel.

FI anser att det innebär att utgivare är underkastade Betaltjänst- och Penningtvättlagarna och är en tillståndspliktig verksamhet, men hur de skall kunna peka ut en enskild utgivare av Bitcoins är en annan fråga. Lagstiftarna har helt enkelt inte i sin övertro på kontrollåtgärder haft fantasi nog att föreställa sig ett betalningsmedel utan utpekbar ”ansvarig”. De som utvinner (och validerar transaktioner) kan möjligen falla under lagen. Men vem vet deras fysiska lokalisering?

Den Europeiska Centralbanken har gett ut en rapport om ”Virtual currency schemes”. Även de har uppenbara svårigheter att förstå och passa in Bitcoin och liknande valutor utifrån ett existerande regelverk som förutsätter någon ”ansvarig” bakom.

Furthermore, the global scope that most of these virtual communities enjoy not only hinders the identification of the jurisdiction under which the system’s rules and procedures should eventually be interpreted, it also means that the location of the participants and the scheme owner are hard to establish. As a consequence, governments and central banks would face serious difficulties if they tried to control or ban any virtual currency scheme, and it is not even clear to what extent they are permitted to obtain information from them. In the particular case of Bitcoin, which is a decentralised peer-to-peer virtual currency scheme, there is not even a central point of access, i.e. there is no server that could be shut down if the authorities deemed it necessary (sidorna 42-43)

Den enda rimliga slutsatsen av det borde därför vara att bejaka och samexistera med Bitcoin, vid äventyr att annars helt lämna över det till de onda krafterna (sett ur staternas synvinkel).

Erfarenheten säger dock dessvärre att det kommer att finnas de som ändå kommer att försöka  kämpa emot udden och vilja kontrollera och förbjuda. Såvida det inte på politisk väg är möjligt att bejaka utvecklingen innan resurser åter kastats bort till ingen nytta på kontroll och repression. Det kanske något förmätna syftet med denna bloggpost är att bidra till en sådan politisk utveckling.

Problem med Bitcoin som måste beaktas

Jag uppfattar följande problem eller invändningar mot Bitcoin

a) Volatiliteten

Bitcoins värde mot andra valutor har undergått stora svängningar under sin livstid (graf). Vi har sett spekulationsbubblor med åtföljande krascher. Sedan kraschen i juni 2011 har kursen stigit stadigt uppåt, senast uppmärksammat i SvD. Den senaste stigningen beror emellertid också på att det nyligen blivit ”dyrare” att utvinna nya Bitcoins.

Sådana fluktuationer gör Bitcoin mindre lämpligt som valuta, men hindrar inte helt en användning som betalningsmedel. Å andra sidan talar det mesta för att svängningarna efter hand kommer att minska i amplitud, och att de mera långsiktiga förändringarna i växelkurs mot andra valutor kommer att hänga ihop med Bitcoins inbyggda tendens till deflation och bero på hur mycket inflation vi får se i andra valutor.

För att svängningarna skall minska krävs som jag ser det att nytillverkningen sjunker, enligt plan,  och att fördelningen av innehavet blir mera utjämnad, så att ingen enskild aktör längre kan potentiellt påverka utbud och efterfrågan och intresset för spekulation minskar i takt med att omsättningshastigheten ökar.

b) Förknippat med illegal verksamhet

Att Bitcoin drar till sig intresse från skumraskaffärer (som Silk Road) beror förstås i första hand på ett förtroendeproblem för traditionella betalningsmedel. Man har dragit åt tumskruvarna med penningtvätt- och betaltjänstlagar tydligen utan att förstå att kriminaliteten följer minsta motståndets lag och söker sig andra betalningsmedel. Om man på politisk väg undergräver förtroendet för användbarheten av traditionella valutor är det uppenbart, utom för populistiska politiker då tydligen, att det dels uppstår nya och dels att kriminaliteten söker sig dit. Att Bitcoin dragit till sig kriminella beror inte på Bitcoin, utan på den rådande betalningssystempolitiken att söka motverka stabilitetsproblem orsakade av pengars karaktär av skuld med ett eskalerande regelverk, med bekämpandet av kriminalitet som lämplig förpackning för att blanda bort korten och få medicinen att gå lättare ner hos den stora allmänheten. Att tekniska kontrollsystem för brottsbekämpning innebär att de kriminella istället går på person och i slutändan riskerar att kriminalisera kontrollörerna, tycks man bortse ifrån (se ”Om att förutse oförutsedda konsekvenser av beslut”).

Omvänt kan man därför se Bitcoin som ett robustare betalningsmedel, betydligt bättre rustat mot att tas över av kriminella just på grund av att det står utan en central kontroll och genom att ingen därför frestas ta över ett centralt kontrollsystem (som alltså inte finns) i eget syfte.

c) Utanför centralbankernas kontroll

Centralbanker vill ha en kontroll över den totala penningmängden. Men Bitcoin med sin maxmängd är knappast ett problem i så fall. Alla inflationsprogram för att öka penningmängden,  ”kvantitativa lättnader” som centralbankerna själva sysslar med är i så fall ett betydligt större problem. I ECB-rapporten länkad ovan skriver man dock uttryckligen att Bitcoin inte uppfyller kriterierna för ett systemkritiskt betalningsmedel

…they cannot be considered systemically important payment systems. Consequently , it is absolutely clear that they would not be capable of triggering disruptions or transmitting shocks across the financial systems (sidan 42)

I Sverige har Riksbanken ett monopol på utgivande av fysiska lagliga betalningsmedel, och ansvar för att indirekt kontrollera penningmängden. Bitcoin skulle kanske kunna sägas inskränka på det monopolet. Men storleksordningen 95% av den totala penningmängden i Sverige består idag av privata skuldsedlar, tillgodohavanden på konton i privata banker, som ställts ut av andra än Riksbanken, så en sådan invändning går faktiskt inte att ta på allvar. (Det utesluter förstås inte att staten/staterna skulle vilja undertrycka Bitcoin med monopollagstiftningen som tillhygge, hur fåfängt det än vore).

d) Deflation by design

Den traditionella nationalekonomiska synen är att deflation är något dåligt, eftersom den leder till att människor hellre sparar än spenderar sina pengar vilket leder till en minskad aktivitet i ekonomin. Men den synen förutsätter att ekonomin faktiskt kan växa och att inga yttre faktorer tvingar den att minska i alla fall. I ett nolltillväxt- eller tillbakagångsscenario till exempel på grund av en energibrist är deflation en naturlig sak.

Detta att förväntningar på deflation leder till hamstring är också delvis självreglerande. Greshams lag säger att ett ”bättre” betalningsmedel i betydelsen ”värdebeständigare” trängs ut av ett sämre, genom att ”hamstras”. Skulle Bitcoin i längden hamstras skulle användbarheten som betalningsmedel sjunka genom att färre Bitcoins cirkulerade. Det skulle i sin tur leda till att värdet på Bitcoins föll, och locka ut fler Bitcoins på marknaden.

Deflationstendensen hos Bitcoin förstärks också av att Bitcoin, precis som kontanter har ett svinn (se e) nedan), så att den totala mängden faktiskt kommer att minska. Men det är möjligt, och diskuteras, att lägga in en tidsbegränsning så att Bitcoins som inte använts under en given tid förfaller, och kan ersättas av nya som utvinns.

e) Kan förloras

Precis som fysiska kontanter kan Bitcoin förloras. Hårddiskar kan krascha eller bli stulna. Det finns emellertid externa aktörer som åtar sig att mot betalning förvara andras Bitcoins, lite som banker.

Bitcoin har heller ingen insättningsgaranti. Den enda garantin ligger i Internets existens och fortbestånd. Men det säger bara att man aldrig bör lägga alla ägg i samma korg.

f) Tidsfördröjning (latens)

För att en transaktion skall kunna valideras av tillräckligt många andra parter dröjer det i genomsnitt tio minuter. Bitcoin är alltså inget för à vista-köp över disk. Men det är fullt möjligt att tänka sig motsvarigheter till mobila betalningslösningar som använder Bitcoin som underliggande valuta men mot betalning står för risken för validering åt köpare och säljare.  Latensen behöver alltså inte bli ett avgörande hinder mot direkta affärer.

g) Berikning av early adopters

En stor del av alla Bitcoins sitter på ett relativt fåtal händer. Många av dem har köpt på spekulation. Om det visar sig att Bitcoin håller över tiden skulle ett fåtal personer göra en god vinst. Det gör det svårare  att argumentera för Bitcoin, särskilt för den som själv äger (jag kan däremot, för jag har inga). Men jag anser att den berikningen är ett nödvändigt ont, därför att förutsättningen för att Bitcoin alls skulle kunna få ett fotfäste är att ”early adopters”, naiva teknikoptimister och hysteriska undergångsprofeter i en salig blandning (jag överdriver förstås) skulle vilja satsa sina surt förvärvade slantar på ett från början osäkert projekt. De har tagit en högst reell risk.

Det har heller inte varit gratis att utvinna Bitcoins. Billigare i början men ständigt mera krävande för grafikkort och med en allt högre elförbrukning. Bitcoins uppstår inte av sig själva.

Slutligen är det tveksamt om några valutor någonsin tillkommit på ett moraliskt klanderfritt sätt. Man behöver inte vara marxist för att hålla med om att den ”ursprungliga kapitalackumulationen” har varit en mycket smutsig verksamhet som överallt byggt på stöld från och exploatering av andra människor. Alla existerande valutor bygger på att någon, med hot om våld, i extremfallet US-dollarn uppbackad av flera tusen kärnstridsspetsar, garanterar värdet. Bitcoin har i alla fall den moraliska fördelen att dess tillkomsthistoria inte rymmer vare sig våld,  exploatering eller skuldsättning.

Lämplighet med omräkning till SEK

Om Bitcoin skulle accepteras i skatteuppbörden skulle det krävas en omräkning till kronor. Men redan nu ställs företag som redovisar i Euro inför omräkningsproblemet när skatten denomineras i kronor. De får också ta valutarisken som uppstår genom att det går en tid mellan kontohändelser och skattein- och utbetalningar. Omräkningskursen meddelas för varje dag av Riksbanken.

Det vore inte svårare än nu, om Riksbanken för varje dag också meddelade en kurs för omräkning mellan kronor och Bitcoin. Skillnaden mot idag vore förstås att valutarisken inte ensidigt skulle bäras av skattebetalaren utan delas mellan denne och Skatteverket. Men Staten skulle också kunna betala utgifter i Bitcoin.

En förutsättning är förstås som nämnts att volatiliteten minskar, för att minska risken för parterna. Men en acceptans av Bitcoin i skatteuppbörden skulle i sig bidra till att minska volatiliteten.

Förslag

Jag föreslår att det tillsätts en statlig utredning som undersöker under vilka förutsättningar ett distribuerat tredjepartsberoende betalningsmedel, som Bitcoin, kan bli möjligt att godta i skatteuppbörden.

De två avgörande hinder som jag ser för närvarande är volatiliteten och den ojämna fördelningen. Men jag tror att det kommer att förändras med tiden. Någon brådska är heller inte nödvändig – Rick Falkvinge har förutspått att Bitcoin får sitt stora genombrott först 2019.

Men redan att vilja utreda förutsättningarna för att godta Bitcoin i skatteuppbörden är ett politiskt ställningstagande om vikten av ett mera diversifierat, och därmed stabilare, betalningssystem.

Jag föreslår att beslut av Riksbanken att vägra inlösen av sedlar som inte längre är lagliga betalningsmedel blir möjliga att överklaga.

Ed: I en motion till Piratpartiets vårmöte 2013 antog mötet ställningstagandet att riksbanksbeslut att vägra inlösen av ogiltiga sedlar blir möjliga att överklaga, med röstetalet 38 mot 21.

Vi står inför ett byte av sedlar 2015. De officiella syftena utåt med detta byte är oklara, men mera i skymundan är motiven bakom desto mera uttalade. I en översyn utgiven 2008 konstaterar Riksbanken

Det finns idag inte praktiska problem som motiverar en helt ny sedel- och myntserie (bilaga 1)

Skälen för nya sedlar är istället mera direkta ekonomiska intressen för Riksbanken

Om äldre sedlar och mynt ogiltigförklaras kommer kostnaden för en ny sedel- och myntserie att finansieras genom att en del av de sedlar och mynt som blivit ogiltiga inte lämnas in till Riksbanken. (PM DNR 2008-286-ADM 2010-03-18, sidan 4)

En indragning av äldre sedlar 2005 innebar att en tredjedel aldrig löstes in (se meningen efter den närmast ovan citerade). Det skulle om det mönstret bestod innebära att ca 30 miljarder av den utestående kontantmängden på dryga 90 miljarder inte löses in utan kan bokföras som vinst för Riksbanken. Väl att märka skjuter Riksbanken trots detta över en väsentlig del av kostnaderna på andra, nämligen handeln (och i förlängningen på konsumenterna) som räknar med betydligt större volymer kontanter under övergångsperioden.

Riksbanken verkar dock inte ha någon entydig policy för när ogiltiga sedlar slutligt intäktsförs (se revisionsrapport från Riksrevisionen 2007-02-28) .

Man önskar också en kort övergångstid, istället för tre år vid tidigare indragningstillfällen, endast ett år. Detta anser man vara tillräckligt med hänvisning till en självbild av att vara mycket generösa med tolkningen av kravet i riksbankslagen på särskilda skäl för inlösen av sedlar som upphört att vara lagliga betalningsmedel

Riksbanken tolkar kravet i riksbankslagen på särskilda skäl för inlösen av sedlar som upphört att vara lagliga betalningsmedel generöst (Framställning till riksdagen 2003/04:RB4, stycke 3.1)

Upprepat senast i ett betänkande 2012/13:FiU8 från Finansutskottet i oktober 2012

Riksbanken anger dock att man tolkar kravet på ”särskilda skäl” för inlösen i paragrafen generöst.

Den lagtext som avses är Lag om Sveriges Riksbank 1988:1385 kapitel 5 § 4 stycke 2

Om särskilda skäl finns, får Riksbanken lösa in sedlar och mynt som upphört att vara lagliga betalningsmedel

Av Riksbankens Författningssamling RFBS 2009:1 framgår närmare vilka kriterier man följer vid avgörande om utgångna sedlar skall lösas in eller ej

1 § Riksbanken löser in (sedlar som inte längre är lagliga betalningsmedel) under förutsättning
att Riksbanken bedömer att det inte finns anledning att anta att
a) sedeln härrör från brottsligt förvärv, eller
b) att inlösenförfarandet kan dölja att någon har berikat sig genom
brottslig gärning.

Så långt är allt gott och väl. Men för att kunna tolka vad Riksbanken lägger in i ”generöst” och ”brottsligt förvärv och brottslig gärning” måste vi se till Riksbankens praxis. Det finns som tur är ett rättsfall som visar var ribban ligger.

Robert Parsons vs Sveriges Riksbank

Den som flugit har säkert sett de genomskinliga insamlingskannorna för välgörande ändamål som står på internationella flygplatser. Flygresenärerna uppmanas skänka överblivna sedlar och mynt oberoende av varifrån de härrör. De sorteras senare och samlas ihop från olika delar av världen för inväxling i ursprungslandet.

Robert Parsons representerar en sådan välgörenhetsverksamhet. Bland de svenska mynt och sedlar man samlat in fanns också sådana som inte längre var lagliga betalningsmedel. Man anhöll därför om inlösen av dessa, sammanlagt 69 270 kronor, hos Riksbanken. Som särskilda skäl anförde man förutom välgörenhetsaspekten också hur insamlingen gått till – det tar med nödvändighet tid att samla ihop och sortera sedlar och mynt från hela världen.

Riksbanken vägrade inlösen med hänvisning till att det gått en längre tid sedan sedlarna upphört att vara lagliga betalningsmedel.

Vi ser alltså att ett välgörande ändamål och en högst rimlig förklaring för dröjsmål inte passerade Riksbankens ribba för ”generös” tolkning, eller ”ej brottsligt förvärv eller brottslig gärning”.

Action speaks louder than words. Vi kan på goda goda grunder ifrågasätta Riksbankens goda vilja vid inlösenbeslut.

Parsons överklagan

Robert Parsons överklagade detta beslut, först till Länsrätten i Stockholm, sedan till Kammarrätten. Denna överklagan avslogs i båda instanserna med hänvisning till att beslut av Riksbanken rörande inlösen inte kan överklagas (Kammarrätten Beslut i Mål 3971-07, 2007-10-04, måste beställas från Kammarrätten).

I Lag om Sveriges Riksbank 1988:1385 framgår av kapitel 11 § 5 vilka beslut som får överklagas. Beslut om inlösen är inte uppräknat bland dem. Enligt lag om överklagande av administrativa beslut av Riksdagsförvaltningen 1989:186 § 6 är beslut om inlösen därmed inte överklagningsbara.

Rättsvetenskapliga principer för vad som bör vara möjliga att överklaga

Vilka är då de allmänna rättsprinciperna för vilka beslut som bör vara möjliga att överklaga? I ”Förvaltningsprocessrättens grunder” skriver Hans Ragnemalm

Grundtanken är, som antytts, att besvärsvägen endast bör stå öppen, då beslutet är ägnat att i inte alltför obetydlig mån påverka någons personliga eller ekonomiska situation (kapitel 4.3, sidan 109)

Håkan Strömberg skriver i ”Allmän förvaltningsrätt” rörande så kallade ”förvaltningsbesvär”

Helt allmänt kan sägas att man måste ställa vissa minimikrav på ett besluts verkningar för att det skall kunna överklagas. (…) Det kan räcka att det har påtagliga personliga eller ekonomiska verkningar för dem som berörs av beslutet. (kapitel 9.3, sidan 187)

Sådana verkningar på någons ekonomiska situation har, närmast per definition, en vägran att lösa in ogiltiga sedlar och mynt.

Riksbanksbeslut att vägra inlösen bör därför vara överklagningsbara.

Sammanfattning

* Riksbanken har ett egenintresse att vägra inlösen

* Praxis uppvisar stor diskrepans mot vad man säger

* Grundläggande rättsprinciper talar för att vägran om inlösen bör vara möjligt att överklaga

* Sociala skäl, senast belyst med sedelbytet i Norge, talar för att inlösensförfarandet bör rättsligt regleras.

* Förtroendet för statens egna betalningsmedel, kontanter, talar för att Riksbankens godtycke är en olämplig domare. I Gunnar Wetterbergs bok om Riksbankens historia ”Pengarna och Makten” nämns på sidan 108 hur en handlare i Kristinestad (nuvarande Finland) 1762 fälldes för förtal av riksbankssedlar därför att han sagt att ”Den som inte löser in sina skulder är en skälm” (Riksbanken hade gjort en paus i löftet att lösa in sedlar mot motsvarande mängd silver).

Ja, Riksbanken är förvisso en ”skälm” om man godtyckligt, i eget vinningssyfte, kan vägra lösa in ogiltiga sedlar man lika godtyckligt och brådstörtat gjort ogiltiga. Kanske borde rentav statens betalningsmedel kontanter befrias från Riksbankens fögderi?

Förslag

Jag föreslår därför att beslut av Riksbanken att vägra lösa in ogiltiga sedlar blir möjliga att överklaga genom att, i god tid före det förestående sedelbytet, bland de uppräknade besluten som är möjliga att överklaga i Lag om Sveriges Riksbank 1988:1385 kapitel 11 § 5 också ingår beslut enligt kapitel 5 § 4 i samma lag.

För att ytterligare stärka kontanternas ställning som betalningsmedel föreslår jag också att i denna kapitel 5 § 4 stycke 2 förs in orden ”underlåta att”, så att texten då istället lyder

Om särskilda skäl finns, får Riksbanken underlåta att lösa in sedlar och mynt som upphört att vara lagliga betalningsmedel

Det skall krävas särskilda skäl för att inte lösa in, och att lösa in bör vara normalfallet.

Ed: Det finns politiska krafter i en helt motsatt riktning som ser kontanter som något i sig suspekt och kräver ”åtgärder” för att förhindra att sedelbytet används för att tvätta pengar, som Leif Jakobsson (s) i en fråga till finansmarknadsminister Peter Norman.

Det har skrivits lite om användande av civila drönare för övervakningssyfte också i svensk press, till exempel i Svenska Dagbladet. I USA är frågan definitvt på den politiska dagordningen, där flera stater förbereder en reglerande lagstiftning, till exempel i Washington och i Florida (se artikel i Forbes).

Nu är användning av övervakningskameror redan reglerad i Sverige och rimligen hamnar drönarproblematiken under samma lagstiftning. Men det finns ändå anledning att bevaka frågan.

En lite intressant vinkling kommer från juridikstudenten Asher J. Kohn som vill att städer skall planeras för att försvåra övervakning från drönare. Till exempel skall gator dras mera kaotiskt ”kasbah”-likt och fönster konstrueras att återkasta ljuset så att drönarna tappar orienteringen. Hus av olika höjd skall blandas för att försvåra navigering.

Men det lär inte hindra drönare av myggstorlek. Eller kolibristorlek. Fågel på telefontrådar. (Fast hur många koppartrådar i luften finns det nu för tiden? Var bor Clas Svahn?)

Se en tidigare post om entomopter. USA-bloggen har också skrivit.

Ed: Fredrik Strage skriver i Dagens Nyheter om de anti-paparazzikläder som säljs av Adam Harvey. Han har en patentansökan inne i USA, US 2012/0056546 för den som är intresserad.

Jag ser på svt att frågan om intagnas inom Rättspsykiatrin lagstadgade rättigheter att använda telefon och Internet åter är uppe på tapeten.

Ett andra aktuellt fall är dagens förhandling i Högsta Domstolen, huruvida Landskrona kommun är ersättningsskyldiga (50 miljoner kronor) för vad en svårt störd 13-årig flicka ställde till med under tiden hon väntade på en plats på behandlingshem. Hon satte alltså eld på dåvarande Hemköp/Åhléns i Landskrona som brann ner till grunden.

Försäkringsbolagen menar att kommunen brustit genom att, så att säga, ”låta flickan gå lös”, och därför är ansvariga för vad hon gjorde under tiden.

Kommunen i sin tur menar att det enda ansvar kommunen har gäller flickans hälsa och bästa.

Ett tredje fall är den autistiske mannen i Malmö (tråd Flashback), som trots flera assistenter vid ett flertal tillfällen misshandlat människor på gatan. Den ende straffimmune personen i Sverige har han kallats.

Avvägning rättspsyk

Jag menar när det gäller rättspsyk att det ligger i allmänhetens intresse att intagna får lov att blogga. Och det värdet får inte glömmas bort i sammanhanget. Däremot tror jag att den rätt som nu finns, att kommunicera på det mera direkta sättet över telefon, är något som bör inskränkas. Det är inte rimligt att intagna på fängelse omfattas av hårda restriktioner för telefonsamtal, för att hindra fortsatt brottslighet och hot mot brottsoffer, medan patienterna inom rättspsykiatrin har fritt fram. Ofta är det små skillnader som avgör vem som hamnar i fängelse och vem som får rättspsykiatrisk vård. Man skall inte kunna fortsätta en brottslig verksamhet som skadar andra, även om man är så psykiskt sjuk att man inte kan spärras in i fängelse.

Tillgång till Internet, i de fall det är direkt kontraproduktivt mot den behandling man genomgår, är heller inte rimlig.

Att det fortfarande är möjligt att fingera psykisk sjukdom för att slippa fängelse, visas också av mannen som körde ihjäl sin före detta hustru, men nu efter utskrivningsprövning får sitta kvar på rättspsyk trots att överläkaren där inte tror det minsta på att han var/är sjuk. Här bör det vara möjligt att omvandla till fängelse, inte minst därför att det finns en svår platsbrist inom Rättspsykiatrin och det finns en hel del intagna på fängelser som rätteligen borde överföras till rättspsykiatrisk vård.

På fängelser bör man däremot utreda om inte det är möjligt att tillåta viss begränsad Internetåtkomst, till exempel till myndighetssidor, ett Busnät. Vilket också sedan i höstas är Piratpartiets politik.

Avvägning skadeståndsskyldighet

När det gäller kommunens ansvar för vad den trettonåriga flickan ställde till med tror jag inte att det är lämpligt att socialtjänsten skall låta hänsyn till eventuella skadeståndskrav påverka beslut om omhändertagande av underåriga. Det skulle kunna öppna för rena utpressningssituationer. Däremot måste förstås risken för skador på tredje person tas in i beslutsunderlaget. Flickans pyromaniska intresse var känt och borde ha föranlett en skyndsammare handläggning.

En dom i HD till kommunens nackdel väcker också en del intressanta frågor kring den så kallade ansvarsprincipen för beredskap som ersatt centrala beredskapslager av livsmedel och annat. Hur många dagis, äldreboenden, sjukhus och fängelser har en veckas lager av förnödenheter som Civilförsvarsförbundets rekommendationer innebär? Blir ett äldreboende skadeståndsskyldigt om klienter avlider därför att de inte tagit sitt lagstadgade ansvar att hålla lämpliga lager av livsmedel, vatten, sörja för tillgång till alternativa uppvärmningskällor?

För att anknyta till debatten om ”vinster i välfärden”,  blir det skillnad om äldreboendet drivs i privat eller offentlig regi? En uppenbar skillnad är förstås att ett privat företag kan rädda sig undan skadeståndskrav genom att försättas i konkurs, vilket en kommun inte kan.

Blir polisen skadeståndsskyldig om de inte ingriper mot ett pågående brott av hänsyn till sin egen säkerhet? Hade någon löpt amok idag, som Mattias Flink gjorde 1994, så hade med största sannolikhet fler dött, eftersom de två pistolbeväpnade poliser som var först på platsen inte hade ingripit.

Handelsbanken kanske vill att en domstol i civilmål skall bedöma om polisledningen ”borde” ha utrustat till exempel polisen i Vansbro med adekvat skyddsutrustning och beväpning så att de kunnat bekämpa rånet 2011 mot Handelsbanken istället för att låsa in sig i polishuset vägg i vägg med banken?

Ed: Dom i målet kom idag 130327. Kommunen blev skadeståndsskyldig. Nu tar kommunjuristerna över prioriteringen av socialtjänstärenden…

Avvägning rätt till assistans

Att den autistiske mannen i Malmö får vårdas i hemmet, till mycket stora kostnader, och får möjlighet till att skada andra människor, tycker jag är orimligt. Rätten till assistans i hemmet får inte vara ovillkorlig när andras liv och hälsa riskerar att lida men.