Om inlösen av ogiltiga sedlar

En rätt att överklaga beslut av Riksbanken att vägra inlösen

Jag föreslår att beslut av Riksbanken att vägra inlösen av sedlar som inte längre är lagliga betalningsmedel blir möjliga att överklaga.

Ed: I en motion till Piratpartiets vårmöte 2013 antog mötet ställningstagandet att riksbanksbeslut att vägra inlösen av ogiltiga sedlar blir möjliga att överklaga, med röstetalet 38 mot 21.

Vi står inför ett byte av sedlar 2015. De officiella syftena utåt med detta byte är oklara, men mera i skymundan är motiven bakom desto mera uttalade. I en översyn utgiven 2008 konstaterar Riksbanken

Det finns idag inte praktiska problem som motiverar en helt ny sedel- och myntserie (bilaga 1)

Skälen för nya sedlar är istället mera direkta ekonomiska intressen för Riksbanken

Om äldre sedlar och mynt ogiltigförklaras kommer kostnaden för en ny sedel- och myntserie att finansieras genom att en del av de sedlar och mynt som blivit ogiltiga inte lämnas in till Riksbanken. (PM DNR 2008-286-ADM 2010-03-18, sidan 4)

En indragning av äldre sedlar 2005 innebar att en tredjedel aldrig löstes in (se meningen efter den närmast ovan citerade). Det skulle om det mönstret bestod innebära att ca 30 miljarder av den utestående kontantmängden på dryga 90 miljarder inte löses in utan kan bokföras som vinst för Riksbanken. Väl att märka skjuter Riksbanken trots detta över en väsentlig del av kostnaderna på andra, nämligen handeln (och i förlängningen på konsumenterna) som räknar med betydligt större volymer kontanter under övergångsperioden.

Riksbanken verkar dock inte ha någon entydig policy för när ogiltiga sedlar slutligt intäktsförs (se revisionsrapport från Riksrevisionen 2007-02-28) .

Man önskar också en kort övergångstid, istället för tre år vid tidigare indragningstillfällen, endast ett år. Detta anser man vara tillräckligt med hänvisning till en självbild av att vara mycket generösa med tolkningen av kravet i riksbankslagen på särskilda skäl för inlösen av sedlar som upphört att vara lagliga betalningsmedel

Riksbanken tolkar kravet i riksbankslagen på särskilda skäl för inlösen av sedlar som upphört att vara lagliga betalningsmedel generöst (Framställning till riksdagen 2003/04:RB4, stycke 3.1)

Upprepat senast i ett betänkande 2012/13:FiU8 från Finansutskottet i oktober 2012

Riksbanken anger dock att man tolkar kravet på ”särskilda skäl” för inlösen i paragrafen generöst.

Den lagtext som avses är Lag om Sveriges Riksbank 1988:1385 kapitel 5 § 4 stycke 2

Om särskilda skäl finns, får Riksbanken lösa in sedlar och mynt som upphört att vara lagliga betalningsmedel

Av Riksbankens Författningssamling RFBS 2009:1 framgår närmare vilka kriterier man följer vid avgörande om utgångna sedlar skall lösas in eller ej

1 § Riksbanken löser in (sedlar som inte längre är lagliga betalningsmedel) under förutsättning
att Riksbanken bedömer att det inte finns anledning att anta att
a) sedeln härrör från brottsligt förvärv, eller
b) att inlösenförfarandet kan dölja att någon har berikat sig genom
brottslig gärning.

Så långt är allt gott och väl. Men för att kunna tolka vad Riksbanken lägger in i ”generöst” och ”brottsligt förvärv och brottslig gärning” måste vi se till Riksbankens praxis. Det finns som tur är ett rättsfall som visar var ribban ligger.

Robert Parsons vs Sveriges Riksbank

Den som flugit har säkert sett de genomskinliga insamlingskannorna för välgörande ändamål som står på internationella flygplatser. Flygresenärerna uppmanas skänka överblivna sedlar och mynt oberoende av varifrån de härrör. De sorteras senare och samlas ihop från olika delar av världen för inväxling i ursprungslandet.

Robert Parsons representerar en sådan välgörenhetsverksamhet. Bland de svenska mynt och sedlar man samlat in fanns också sådana som inte längre var lagliga betalningsmedel. Man anhöll därför om inlösen av dessa, sammanlagt 69 270 kronor, hos Riksbanken. Som särskilda skäl anförde man förutom välgörenhetsaspekten också hur insamlingen gått till – det tar med nödvändighet tid att samla ihop och sortera sedlar och mynt från hela världen.

Riksbanken vägrade inlösen med hänvisning till att det gått en längre tid sedan sedlarna upphört att vara lagliga betalningsmedel.

Vi ser alltså att ett välgörande ändamål och en högst rimlig förklaring för dröjsmål inte passerade Riksbankens ribba för ”generös” tolkning, eller ”ej brottsligt förvärv eller brottslig gärning”.

Action speaks louder than words. Vi kan på goda goda grunder ifrågasätta Riksbankens goda vilja vid inlösenbeslut.

Parsons överklagan

Robert Parsons överklagade detta beslut, först till Länsrätten i Stockholm, sedan till Kammarrätten. Denna överklagan avslogs i båda instanserna med hänvisning till att beslut av Riksbanken rörande inlösen inte kan överklagas (Kammarrätten Beslut i Mål 3971-07, 2007-10-04, måste beställas från Kammarrätten).

I Lag om Sveriges Riksbank 1988:1385 framgår av kapitel 11 § 5 vilka beslut som får överklagas. Beslut om inlösen är inte uppräknat bland dem. Enligt lag om överklagande av administrativa beslut av Riksdagsförvaltningen 1989:186 § 6 är beslut om inlösen därmed inte överklagningsbara.

Rättsvetenskapliga principer för vad som bör vara möjliga att överklaga

Vilka är då de allmänna rättsprinciperna för vilka beslut som bör vara möjliga att överklaga? I ”Förvaltningsprocessrättens grunder” skriver Hans Ragnemalm

Grundtanken är, som antytts, att besvärsvägen endast bör stå öppen, då beslutet är ägnat att i inte alltför obetydlig mån påverka någons personliga eller ekonomiska situation (kapitel 4.3, sidan 109)

Håkan Strömberg skriver i ”Allmän förvaltningsrätt” rörande så kallade ”förvaltningsbesvär”

Helt allmänt kan sägas att man måste ställa vissa minimikrav på ett besluts verkningar för att det skall kunna överklagas. (…) Det kan räcka att det har påtagliga personliga eller ekonomiska verkningar för dem som berörs av beslutet. (kapitel 9.3, sidan 187)

Sådana verkningar på någons ekonomiska situation har, närmast per definition, en vägran att lösa in ogiltiga sedlar och mynt.

Riksbanksbeslut att vägra inlösen bör därför vara överklagningsbara.

Sammanfattning

* Riksbanken har ett egenintresse att vägra inlösen

* Praxis uppvisar stor diskrepans mot vad man säger

* Grundläggande rättsprinciper talar för att vägran om inlösen bör vara möjligt att överklaga

* Sociala skäl, senast belyst med sedelbytet i Norge, talar för att inlösensförfarandet bör rättsligt regleras.

* Förtroendet för statens egna betalningsmedel, kontanter, talar för att Riksbankens godtycke är en olämplig domare. I Gunnar Wetterbergs bok om Riksbankens historia ”Pengarna och Makten” nämns på sidan 108 hur en handlare i Kristinestad (nuvarande Finland) 1762 fälldes för förtal av riksbankssedlar därför att han sagt att ”Den som inte löser in sina skulder är en skälm” (Riksbanken hade gjort en paus i löftet att lösa in sedlar mot motsvarande mängd silver).

Ja, Riksbanken är förvisso en ”skälm” om man godtyckligt, i eget vinningssyfte, kan vägra lösa in ogiltiga sedlar man lika godtyckligt och brådstörtat gjort ogiltiga. Kanske borde rentav statens betalningsmedel kontanter befrias från Riksbankens fögderi?

Förslag

Jag föreslår därför att beslut av Riksbanken att vägra lösa in ogiltiga sedlar blir möjliga att överklaga genom att, i god tid före det förestående sedelbytet, bland de uppräknade besluten som är möjliga att överklaga i Lag om Sveriges Riksbank 1988:1385 kapitel 11 § 5 också ingår beslut enligt kapitel 5 § 4 i samma lag.

För att ytterligare stärka kontanternas ställning som betalningsmedel föreslår jag också att i denna kapitel 5 § 4 stycke 2 förs in orden ”underlåta att”, så att texten då istället lyder

Om särskilda skäl finns, får Riksbanken underlåta att lösa in sedlar och mynt som upphört att vara lagliga betalningsmedel

Det skall krävas särskilda skäl för att inte lösa in, och att lösa in bör vara normalfallet.

Ed: Det finns politiska krafter i en helt motsatt riktning som ser kontanter som något i sig suspekt och kräver ”åtgärder” för att förhindra att sedelbytet används för att tvätta pengar, som Leif Jakobsson (s) i en fråga till finansmarknadsminister Peter Norman.

Gräns mellan vård och samhällsskydd

Vården bör beakta samhällskyddet, men inte vara skadeståndsskyldiga

Jag ser på svt att frågan om intagnas inom Rättspsykiatrin lagstadgade rättigheter att använda telefon och Internet åter är uppe på tapeten.

Ett andra aktuellt fall är dagens förhandling i Högsta Domstolen, huruvida Landskrona kommun är ersättningsskyldiga (50 miljoner kronor) för vad en svårt störd 13-årig flicka ställde till med under tiden hon väntade på en plats på behandlingshem. Hon satte alltså eld på dåvarande Hemköp/Åhléns i Landskrona som brann ner till grunden.

Försäkringsbolagen menar att kommunen brustit genom att, så att säga, ”låta flickan gå lös”, och därför är ansvariga för vad hon gjorde under tiden.

Kommunen i sin tur menar att det enda ansvar kommunen har gäller flickans hälsa och bästa.

Ett tredje fall är den autistiske mannen i Malmö (tråd Flashback), som trots flera assistenter vid ett flertal tillfällen misshandlat människor på gatan. Den ende straffimmune personen i Sverige har han kallats.

Avvägning rättspsyk

Jag menar när det gäller rättspsyk att det ligger i allmänhetens intresse att intagna får lov att blogga. Och det värdet får inte glömmas bort i sammanhanget. Däremot tror jag att den rätt som nu finns, att kommunicera på det mera direkta sättet över telefon, är något som bör inskränkas. Det är inte rimligt att intagna på fängelse omfattas av hårda restriktioner för telefonsamtal, för att hindra fortsatt brottslighet och hot mot brottsoffer, medan patienterna inom rättspsykiatrin har fritt fram. Ofta är det små skillnader som avgör vem som hamnar i fängelse och vem som får rättspsykiatrisk vård. Man skall inte kunna fortsätta en brottslig verksamhet som skadar andra, även om man är så psykiskt sjuk att man inte kan spärras in i fängelse.

Tillgång till Internet, i de fall det är direkt kontraproduktivt mot den behandling man genomgår, är heller inte rimlig.

Att det fortfarande är möjligt att fingera psykisk sjukdom för att slippa fängelse, visas också av mannen som körde ihjäl sin före detta hustru, men nu efter utskrivningsprövning får sitta kvar på rättspsyk trots att överläkaren där inte tror det minsta på att han var/är sjuk. Här bör det vara möjligt att omvandla till fängelse, inte minst därför att det finns en svår platsbrist inom Rättspsykiatrin och det finns en hel del intagna på fängelser som rätteligen borde överföras till rättspsykiatrisk vård.

På fängelser bör man däremot utreda om inte det är möjligt att tillåta viss begränsad Internetåtkomst, till exempel till myndighetssidor, ett Busnät. Vilket också sedan i höstas är Piratpartiets politik.

Avvägning skadeståndsskyldighet

När det gäller kommunens ansvar för vad den trettonåriga flickan ställde till med tror jag inte att det är lämpligt att socialtjänsten skall låta hänsyn till eventuella skadeståndskrav påverka beslut om omhändertagande av underåriga. Det skulle kunna öppna för rena utpressningssituationer. Däremot måste förstås risken för skador på tredje person tas in i beslutsunderlaget. Flickans pyromaniska intresse var känt och borde ha föranlett en skyndsammare handläggning.

En dom i HD till kommunens nackdel väcker också en del intressanta frågor kring den så kallade ansvarsprincipen för beredskap som ersatt centrala beredskapslager av livsmedel och annat. Hur många dagis, äldreboenden, sjukhus och fängelser har en veckas lager av förnödenheter som Civilförsvarsförbundets rekommendationer innebär? Blir ett äldreboende skadeståndsskyldigt om klienter avlider därför att de inte tagit sitt lagstadgade ansvar att hålla lämpliga lager av livsmedel, vatten, sörja för tillgång till alternativa uppvärmningskällor?

För att anknyta till debatten om ”vinster i välfärden”,  blir det skillnad om äldreboendet drivs i privat eller offentlig regi? En uppenbar skillnad är förstås att ett privat företag kan rädda sig undan skadeståndskrav genom att försättas i konkurs, vilket en kommun inte kan.

Blir polisen skadeståndsskyldig om de inte ingriper mot ett pågående brott av hänsyn till sin egen säkerhet? Hade någon löpt amok idag, som Mattias Flink gjorde 1994, så hade med största sannolikhet fler dött, eftersom de två pistolbeväpnade poliser som var först på platsen inte hade ingripit.

Handelsbanken kanske vill att en domstol i civilmål skall bedöma om polisledningen ”borde” ha utrustat till exempel polisen i Vansbro med adekvat skyddsutrustning och beväpning så att de kunnat bekämpa rånet 2011 mot Handelsbanken istället för att låsa in sig i polishuset vägg i vägg med banken?

Ed: Dom i målet kom idag 130327. Kommunen blev skadeståndsskyldig. Nu tar kommunjuristerna över prioriteringen av socialtjänstärenden…

Avvägning rätt till assistans

Att den autistiske mannen i Malmö får vårdas i hemmet, till mycket stora kostnader, och får möjlighet till att skada andra människor, tycker jag är orimligt. Rätten till assistans i hemmet får inte vara ovillkorlig när andras liv och hälsa riskerar att lida men.

Häktespraktik för blivande åklagare

Beslut om tvångsmedel kräver förståelse för deras effekter

Jag föreslår att praktik på restriktionshäkte skall ingå i utbildningen för åklagare

Jag är medveten om att det här blev långt och svårläst. Men vad skall man göra? Man måste ju övertyga sig själv först innan man kan hoppas på att övertyga någon annan. 

Restriktioner vid häktning

I vissa fall beläggs häktade personer med särskilda restriktioner. Regler för häktning i allmänhet bestäms av Rättegångsbalken kapitel 24. Av de olika skälen för häktning är det egentligen endast risken för kollusion som ger åklagaren rätt att förordna om restriktioner. (Åtminstone är enligt Justitieombudsmannen, JO 1988/89, sidan 41 andra skäl inte godtagbara). Kollusion innebär att den häktade på något sätt skulle kunna förhindra eller försvåra utredningen, till exempel genom att flera medhäktade ”snackar ihop sig”, eller på ett otillbörligt sätt påverkar vittnen och så vidare. I praktiken kan dock åklagare ha andra skäl för att förordna restriktioner än kollusion, till exempel anger en ”Redovisning av granskning av restriktionsanvändning” utgiven av Åklagarmyndigheten att också eftersökandet av stöldgods eller andra objektiva fakta, speciellt när bevisningen i övrigt saknar sådana,  underlättas av att den häktade har restriktioner på häktet (sidan 11).

De restriktioner som i allmänhet används är de som på åklagarslang kallas ”tre vänster, tre höger”, efter kryssrutornas placering på den aktuella blanketten (bilaga J i den ovan länkade redovisningen).

Det som i allmänhet då tillåts (”tre vänster”) är ”Allmänna nyhetstidningar” – ”Andra tidningar och tidskrifter” – ”Radioapparat och TV”.

Det som i allmänhet då inte tillåts (”tre höger”) är ”Gemensam vistelse” – ”Brev eller annan försändelse” – ”Besök och telefonsamtal”.

Elin Olsson konstaterar i en uppsats: ”Restriktioner för häktning”, att det saknas konkreta riktlinjer för när kollusionsfara skall anses föreligga och ha upphört.

Användningen av restriktioner varierar mycket över landet, beroende på vilka typer av brott som dominerar. I genomsnitt beläggs mellan 60 och 70% med restriktioner, enligt en uppsats av Kristoffer Ståhl: ”Geografiska skillnader vid användning av restriktioner och en analys av dess orsaker”.

Processtekniska skäl för restriktioner

Många åklagare menar (se Elin Olsson ovan, kapitel 7) att utan restriktioner skulle lagföringen minska radikalt. Insamlandet av bevis skulle försvåras. De svenska principerna att det som sägs i rättegångssalen är viktigare än det som sagt under polisförhören (”omedelbarhet”, ”koncentration”, ”muntlighet”) spelar stor roll, genom att om de medåtalade inför huvudförhandlingen får tillfälle att snacka ihop sig eller skrämma vittnen, blir det som sagts under förhören i princip betydelselöst (även om det förstås inte bedöms positivt för trovärdigheten när åtalade eller vittnen plötsligt ändrar sig).

Det finns också en utbredd uppfattning om att åklagare använder restriktioner för att ”mjuka upp”, eller ”steka” klienten för att göra henne mera samarbetsvillig.

Kritik mot långa restriktionstider

Europarådets tortyrkomitté riktade 2009 kritik mot svenska häkten för långa restriktionstider. Också FN-motsvarigheten har framfört liknande kritik, se till exempel uppsats av Anna Bergström: Isolering på häkte – ett rättssäkerhetsproblem.

Varför långa restriktionstider?

Ett första skäl till långa restriktionstider är resursbrist. Denna brist på resurser kan ligga på olika håll i kedjan, från polisutredningen (det ”löses” ofta genom  att på ett tidigt stadium lägga ner ärendet med motiveringen att ”spaningsuppslag saknas”) via åklagarämbetenas högar med pågående ärenden (”balanser”) och till hjälptjänsters hopplösa eftersläpningar, framförallt Statens Kriminaltekniska Laboratorium. I de fall man varit tvungna att kontakta myndigheter i utlandet kan också väntetiderna bli långa (se ”Redovisning” ovan sidan 15).

SKL:s balanser är särskilt ett problem, eftersom de prioriterar analyser när personer sitter häktade, men när detta ändå drar ut på tiden måste häktningarna hävas, vilket leder till att SKL prioriterar ner ärendet och det hela dras i långbänk. Och den åtalade är under tiden fri att eventuellt fortsätta sin brottsliga verksamhet.

Ett andra skäl till långa restriktionstider är lättheten i att få restriktioner godkända i domstol och i den bristande återkopplingen till nya omständigheter som borde föranleda omprövning. Elin Olsson (sidan 53)  anger att domstolar godkände åklagares framställningar av restriktioner i 92% av fallen 1997. Hon hänvisar också till utredningen inför gällande häkteslag, som inte ville utesluta att restriktioner begärs slentrianmässigt. Enligt uppsatsen ”Från frihet till fängelse” av Carl Durlow och Adrian Torstenson är det många häktesanställdas uppfattning att restriktioner ofta påförs slentrianmässigt (sidan 48).

Ett aktuellt fall är den skottskadade rånaren vid guldrånet i Södertälje som, liggandes i koma på Karolinska sjukhuset, ”i sin frånvaro” häktades med restriktioner, sannolikt ”tre vänster, tre höger” (fast Länstidningen skrev ”fulla restriktioner”). I det fallet insåg emellertid domstolen det orimliga i att väga kollusionsfaran vid ett eventuellt uppvaknande högre än de närmast anhörigas behov av att närvara vid en dödsbädd och underkände restriktionerna gällande kontaktförbud med familjen.

Enligt Åklagarmyndighetens föreskrift ÅFS 2005:29 och häktesförordningen 2010:2011 § 23 skall skälen för restriktioner antecknas och så snart är möjligt meddelas den häktade och häktet.  Enligt ”Redovisning” (sidorna 18 och 19) är denna föreskrift okänd för många av de intervjuade åklagarna själva, och enligt rapporten från Europarådets tortyrkommité informerar åklagaren i princip inte vare sig häktet eller den intagne om skälen för restriktioner. Enligt Elin Olsson ges, om flera ”kamrater” finns i samma mål, i 20% av fallen ingen individuell motivering.

Enligt den nämnda ”Redovisning” svarar åklagarna olika på frågan om de omprövar restriktioner under ärendets gång, vilket de är skyldiga till enligt häkteslagen kapitel 6 § 3. När så sker är det ofta efter en påstötning från Kriminalvården, antingen föranledd av den häktades psykiska hälsa eller av logistiska problem på häktet (”Redovisning” sidan 17). Det är i enlighet med Kriminalvårdens allmänna råd för behandling i häkte, KVFS 2007:1, som särskilt poängterar vikten av (”bör”, ”synnerligen viktigt”) att häktet håller kontinuerlig kontakt med åklagaren rörande intagna med restriktioner.

(Fotnot: Det finns psykologiska mekanismer som bidrar till att människor för att undfly ”kognitiv dissonans” håller fast vid en gång fattade beslut, så kallat ”ballistiskt beslutsfattande”,  istället för att kontinuerligt ompröva dem. Man skickar iväg beslutsprojektiler utan att bry sig om var eller hur de slår ner. Allra mest under stress. ”Nån annans” problem. Vi känner nog alla igen oss där…).

Ett tredje skäl till långa restriktionstider är mera spekulativt, och gäller att åklagare i allmänhet är okunniga om förhållandena på häkten.

Jag fick inspiration att skriva den här posten efter att ha talat med en häktesanställd om restriktioner och då frågat hur ofta åklagare besökte häktet. ”Har aldrig hänt”  blev det över frågan förvånade svaret.

Jag tyckte det var underligt. Kan det verkligen vara möjligt att någon som beslutar om tvångsåtgärder inte håller sig informerad om effekterna av dem?  Carl Durlow och Adrian Torstensson påstår visserligen att åklagare ibland besöker klienten de belagt med restriktioner. Men uppenbarligen är det ovanligt att så sker. Durlow/Torstensson pekar på bristande samordning och förståelse mellan åklagare och häkte. I ”Redovisning” ovan nämns inte eventuella svårigheter på häkten, vilket också talar för en bristande förståelse.

Effekter av restriktioner på personen

Restriktioner skiljer sig från isolering och är något som är ganska unikt för Sverige. I andra länder anses restriktioner tillhöra ordningsregler som kan beslutas av häktet (Tyskland), eller av polisen (Danmark) utan att blanda in åklagare och domstol. De påverkar därför färre och varar kortare tid än i Sverige (se ”Processtekniska skäl” ovan). Det finns därför lite specifik forskning på ”isolering light”, som man skulle kunna kalla häktning med restriktioner. ”Isolering light”, därför att man trots restriktioner för gemensamhet dock kan få tillstånd för att dela cell/bostadsrum med någon annan som inte kan påverka målet, så kallad ”samsittning”.

De klassiska effekterna av isolering är att hjärnan fyller i yttre sinnesintryck som saknas med egna. Hallucinationer kan alltså förekomma. Dygnsrytmen kan bli störd, eftersom det kan vara svårt att sova. Jaguppfattningen blir på grund av att  sinnesintryck från en reell verklighet ersätts med sådana som slumpmässigt genererats av den egna hjärnan, förändrad. Man känner inte igen sig själv, känner sig konstig.

Hur stor påverkan blir är mycket individuellt. Generellt klarar sig personer som är mindre beroende av yttre stimuli bättre. En stor del av de som sitter inne lider emellertid av personlighetsstörningar som innebär ett större behov av ständiga yttre stimuli, som ADHD och psykopati. De kan då i större utsträckning uppleva hallucinationer och få mera bestående biverkningar av isolering.

Vetskapen om hur länge man skall sitta, eller om att man är oskyldig tycks underlätta upplevelser av isolering. Vet man hur länge, och kan se ett slut, är det lättare att agera konstruktivt efter de möjligheter som bjuds. Se klassikern på området, Stuart Grassian ”Psychiatric effects of Solitary Confinements” och Carly Frintner: Lonely Madness.

I Sverige har Kriminalvårdens Utvecklingsenhet publicerat en studie – ”Psykisk ohälsa hos häktade med restriktioner” – som mera specifikt tar upp restriktioner. Man går där igenom hur olika kategorier av intagna upplever sig påverkas och hur det förändras efter hand som tiden går. Slutsatserna är dock i allt väsentligt liknande mot Grassians.

Det finns kritik mot dessa studier som menar att effekterna som registreras redan fanns hos dem som låstes in, och att de inte nödvändigtvis blir sämre av isolering, se referat av Annette Hanson: Solitary Confinement: Rumor and Reality.

Effekter av restriktioner på häktet

Durlow/Torstensson konstaterar att restriktioner också är ett processtekniskt problem. Det innebär mera arbete för att få ihop pusslet på ett häkte, där lagens bestämmelser om rätt till gemensamhet och utevistelser är svåra att förena med specialregler för en stor del av de intagna. Specialregler som förutom till restriktioner också måste ta hänsyn till att skilja på grupper som är fientliga till varandra och allmänt hålla nere våldsnivån och skydda särskilt yngre, förståndshandikappade eller intagna längst ner i hierarkin (till exempel sexualbrottslingar) från att bli utnyttjade och att utsättas för våld av andra intagna (yngre häktade är annars de mest våldsbenägna). Särskilt problematiskt blir detta när beläggningsgraden är hög och det helt enkelt inte finns så många rum att spela med.

Som Durlow/Torstensson konstaterar är häktet flödestekniskt att se som ett ”lager” med liten möjlighet att påverka flödena, utan där andra delar i rättskedjan sätter villkoren. Häktet är därför för sin funktion helt beroende av förståelse från ”input”-sidan och för att ”output” till fängelserna och till Migrationsverket/gränspolisen för dem som skall utvisas fungerar.

Elin Olsson konstaterar helt kort att restriktioner kräver resurser, utan att närmare specificera vilka och var. Hon går igenom ett antal förslag till hur restriktionstiderna skulle kunna förkortas, men avvisar alla, av olika skäl.

I ”Redovisning” tas som sagt logistikproblem på häktet inte upp, men paradoxalt nog anger en åklagare att hon brukar meddela restriktioner följt av specifik tillåtelse att ringa vissa mobiltelefonnummer, därför att detta faktiskt innebär en lättnad mot häktenas eget regelverk som är mycket restriktivt mot att medge samtal till mobiltelefoner eller till IP-telefoni (se Nät bakom galler, del 3)

Åklagarutbildningen

Enligt åklagarmyndighetens hemsida skall ”…alla åklagare få(r) de förutsättningar, den kunskap och den erfarenhet som krävs för att säkerställa ett fullgott arbete gentemot samtliga som berörs av åklagarverksamheten”.

Längre ner nämns att åklagaraspiranter ges tillfälle till praktik hos polisen. Men om häkte inte ett ord. Den fromma föresatsen i början är alltså inte förverkligad.

Det händer visserligen att juridikstuderande under sin utbildning feriearbetar på häkten och fängelser. Men rent subjektivt har jag fått det intrycket att det har ganska låg status, och därför i mindre utsträckning gäller för de mera högpresterande studenterna bland vilka (får man hoppas) åklagaraspiranter rekryteras.

Jag anser att det är en brist att åklagare i så stor utsträckning tycks sakna personlig erfarenhet av restriktionshäkten.

Förslag

De första två skälen för långa restriktionstider kan vara svåra att göra något åt, med mindre att större resurser tillförs rättskedjan. Men den tredje, om bristen på förståelse och risken för ”ballistiska beslut”,  skulle kunna lindras om i åklagarutbildningen införs en praktikperiod på restriktionshäkte. Förslagsvis med följande inslag

a) Som ”plit” på golvet som delar ut mat och svarar på ”flaggningar” om toalettbesök (många äldre häkten saknar toaletter i cellerna/bostadsrummen). Detta för att få en förståelse för och kunna hantera aggressioner och psykiska besvär som en följd av restriktioner

b) Som klienthandläggare/motsvarande, alternativt rumsplanerare, för att få en förståelse för de logistiska problemen på ett restriktionshäkte

c) Ett ”soldatprov” bestående i inlåsning i isoleringscell under 24 timmar, för att få en grundläggande förståelse för hur små ytor och få sinnesintryck påverkar även en frisk hjärna med ett rikt inre liv.

Om det sista uppfattas ironiskt är det avsikten.

Mina yrkanden på Piratpartiets höstmöte

Blandade skördar

Jag hade ett antal yrkanden, eller styrelsen drev några yrkanden som kom från mig ursprungligen. Tänkte redovisa dem och hur det gick för dem i omröstningarna.

P10-Y11

Patentsystemet måste reformeras så att det på ett bättre sätt tjänar syftet att på ett standardiserat, klassificerat och sökbart sätt samlar allt tekniskt vetande i en Universell Teknisk Encyklopedi, men på ett sådant sätt att det kan finansieras genom utdelande av tidsbegränsade monopol för utövande av uppfinningar.

Nerröstat i delvotering mot ett avskaffandeyrkande med siffrorna 11 mot 41 och 7 avstår.

Kommentar: Glad och överraskad att ”Den tredje ståndpunkten” i patentfrågan fick stöd av 11 personer. Skrivit något om detta här.

P10-Y12

De svenska representanterna i det Europeiska Patentverkets administrativa råd, som styr handläggningspraxis vid EPO, skall förses med tydligare direktiv för hur de skall agera, samt bör dessa representanter inte slentrianmässigt vara Patentverkets Generaldirektör och chefsjurist.

Bifölls med röstsiffrorna 47 mot 19 och 6 avstår.

Kommentar: Vill man påverka praxis i EPO för mjukvarupatent måste man förstås göra det i det forum där det beslutas. Att blanda in EU när EPO är fristående från EU blir helt tokigt.

P19-Y20

mötet antar ställningstagandet: ”Det kan inte uteslutas att det mänskliga utnyttjandet av jordens resurser börjar närma sig en vändpunkt så att ett ständigt ökat materiellt välstånd inte längre är självklart. Samhället bör därför vara öppet för och förbereda sig tekniskt och socialt för möjligheten att trots en fortsatt teknisk utveckling i framtiden ha ett mindre totalt välstånd att fördela.

Förlorade knappt i en delvotering mot ett tillväxtoptimistiskt yrkande med 18 röster mot 19 och 22 avstår. Det tillväxtoptimistiska yrkandet ställdes sedan mot ett annat lika tillväxtoptimistiskt i en slutvotering.

Kommentar: Någon måste ändå stå för en sansad röst. Framtiden blir inte ljusare för att skygglappar kallas solglasögon. Men tvivel på att den totala kakan kan fortsätta vara ens så stor som idag är förstås inte kompatibelt med de underströmningar av allt-åt-alla som tyvärr också fanns på mötet.

P25-Y14

mötet antar ställningstagandet: att Piratpartiet som en del i att förbättra resursutnyttjandet av bostäder anser att statliga förvaltningar skall kunna få sina anslag påverkade av i hur stor utsträckning de är lokaliserade på orter med tomma bostäder, inklusive andelen distansarbetande medarbetare som är bosatta på sådana orter, samt att ett så kallat kallortstillägg återinförs så att statsanställda som bor och arbetar på avfolkningsorter kan få ett lönepåslag

Nerröstat med 23 röster mot 25 och 11 avstår.

Kommentar: Jag tycker visserligen att staten bör föregå med gott exempel och att ett förbättrat utnyttjande av befintliga resurser måste gå före att kräva ”mera byggande” som ”nån annan” skall betala för. Men det här var ändå ett dåligt yrkande som jag skäms lite för och är glad blev nerröstat. Incitamentstyrning fungerar inte om den som erbjuds incitament inte är samma som den som kan påverka. Och man måste respektera att statliga verk finns till för sin verksamhet i första hand.

P28-Y03

att mötet antar ställningstagandet: ”Intagna i kriminalvård ska ha tillgång till ett stympat internet med tillgång till exempelvis myndighetskontakter, och andra kategorier av information som inte hotar säkerhet på anstalten, möjliggör fortsatt kriminalitet eller kan skapa problem för brottsoffer.”

Bifallet med rösterna 52 för och 6 emot med 5 avstår.

Kommentar: Detta är mitt gamla förslag om ett ”Busnät” som styrelsen tagit upp och lagt proposition på. Man skall nog inte hoppas för mycket på att det blir så enkelt att genomföra i praktiken, men de viktigaste avvägningarna för inskränkningar framgår av texten.

P28-Y13

mötet anser att fängelse- och häkteslagens skrivning om ”intagnas rätt att på lämpligt sätt ägna sig åt förströelse” konkretiseras så att speciellt rätten till ett bibliotek uttrycks, i en anpassning till den finska häkteslagen.

Bifölls med röstsiffrorna 52 mot 5 och 3 avstår.

Kommentar: Då har jag i alla fall inte levt alldeles förgäves. Skrivit här.

B10-Y01

mötet antar ställningstagandet: Piratpartiet skall verka för att avskaffa Sveriges 4%-spärr i valet till Europaparlamentet

Bifölls med siffrorna 76 för 2 mot och 3 avstår

Kommentar: Ganska självklart, Sverige har ju bara 20 platser och i Tyskland har Författningsdomstolen förklarat deras 5%-spärr stridande mot Författningen. Motionen var egentligen helt den outtröttlige Tommtens förtjänst men jag var med och hade skrivit den första posten om saken här på bloggen.

Tommten fick mycket välförtjänt en hyllningstråd på forumet. Matchens lirare.

B17-Y01

Mötet anser att det bör vara Piratpartiets politik att Riksdagen bör delas upp i mindre enheter som utlokaliseras från Stockholm.

Avslogs med 8 röster mot 66 och 5 avstår.

Kommentar: Jag tror att partiet och världen inte riktigt var mogen för den här idéen om Riksdagen som en logisk, istället för fysisk, enhet. Nå, jag släpper den och låter vem som vill ta upp den igen när omständigheterna hunnit ikapp. Det är det min absoluta övertygelse att de gör.

B18-Y01

mötet anser att det bör vara Piratpartiets politik att regler för kontantfakturor inte ska innebära att en privatperson som är kund måste ange namn och adress.

Bifölls faktiskt med siffrorna 36 mot 34 och 3 avstår, efter att i en första omgång slutat helt jämnt, 36 mot 36 och 4 avstår.

Kommentar: Kändes väldigt skönt att detta kunde dras iland. När till och med Riksdagen redan klubbat igenom en lag från årsskiftet med ”förenklade fakturor” utan krav på namn på köpare om beloppet är under 2000, så kan det väl inte vara ett så radikalt förslag ändå?

B19-Y01

mötet anser att det bör vara Piratpartiets politik att en särskild Tillsynsmyndighet för Kriminalvården införs.

Bifölls med röstetalen 41 mot 23 och 13 avstår.

Kommentar: Lite mindre komplicerad än B18-Y01. Och så underlättade säkerligen de tragiska händelserna på häktet i Flemingsberg.

Jag har skrivit om bakgrunden här.

Slutord

Rom byggdes inte på en dag. Man knegar på med var för sig mindre väsentliga stenar och bygger därav en ansenlig byggnad.

Ganska bra beslut, men ett grovt övertramp

Det beslöts en massa annat också på mötet. Jag är inte så glad åt önsketänkande, men det mesta var ändå ganska bra.

P23-Y06 innehåller emellertid en passus som kastar likheten inför lagen överbord

I rättsväsendet måste exempelvis attityder förändras så att en målsägares eller ett vittnes trovärdighet inte sänks av att någon visar ilska eller sorg i ett läge där det i Sverige är social norm att dölja sådana känslor

Men känsloteater och gråtvalsen i syfte att manipulera är väsentliga markörer för sociopati, eller rentav psykopati. En indikation på att man ser andra människor i första hand som medel.

Yrkandet innebär att beroende på från vilken kultur man kommer så skulle sådana försök till manipulation hos en del individer sänka trovärdigheten, medan individer härrörande från andra kulturer utan konsekvenser för trovärdigheten fritt kan känslomässigt söka manipulera för egen vinning.

Nej, nej, nej. Etnojustis där några är mera lika inför lagen än andra är avskyvärd. Skrivningen i P23-Y06 är ett grovt övertramp. Inför lagen skall vi alla vara individer. Att dela in människor i grupper är något för forskningen och delvis för politiken. Men rättsväsendet måste hållas rent från sådant.

Ett exempel på varför harmonisering är dåligt

Utrikes sekretess automatiskt

Enligt ett förslag skall myndigheter inte enskilt längre avgöra sekretessen för handlingar som i internationella samarbeten fått en sekretesstämpel av utländsk myndighet. Fackförbundet ST:s tidning Publikt skriver

 Sekretessbestämmelser i internationella avtal ska slå igenom direkt när svenska myndigheter hanterar uppgifter på grund av avtalen. Myndigheterna ska inte göra någon egen prövning av sekretessen, enligt ett förslag från justitiedepartementet.

Detta har, enligt samma tidning, med rätta kritiserats av JK Anna Skarhed. Se också Journalisten.

Så fungerar harmonisering av regler: De maximeras utifrån det starkaste intressets synvinkel. Och det starkaste intresset är inte allmänintresset, ty allmänheten är inte organiserad och inte informerad.

Eftersom allt mer av relevant myndighetsinformation delas mellan EU:s länder, blir alltså allt mindre offentligt. Vi går  från en situation där allt är öppet som inte är undantagsvis uttryckligen slutet, till en situation där allt är öppet om det inte är slutet på minst ett (av många) ställen.

Konsekvensen blir då, att i praktiken endast det är öppet som undantagsvis ingen velat dölja någonstans. Det öppna blir undantaget, det slutna regeln.

Eftersom denna rörelse mot maximering är en logisk följd av den hårdkoppling mellan regeltillämpningen som harmonisering innebär, blir det nödvändigt att motsätta sig harmonisering och av principiella skäl förorda diversitet.

Därför att öppenhet har ett överlevnadsvärde för det allmänna. Slutenhet har ett överlevnadsvärde för eliterna. I inget annat sammanhang blir skillnaden i intresse lika tydligt.

Penningtvättlagen gäller inte Telias bank?

Lagen om penningtvätt och terrorism igen

Enligt lag 2009:62 kapitel 2 § 6 Stycke 3 Punkt 2

…ska hög risk för penningtvätt och finansiering av terrorism  anses finnas

———————-

när en affärsförbindelse etableras eller en enstaka transaktion utförs med en person i politiskt utsatt ställning som är bosatt utomlands

”Person i politiskt utsatt ställning” definieras i kapitel 1 § 5 stycke 7

…personer som har eller tidigare har haft viktiga offentliga funktioner och sådana personers närmaste familjemedlemmar och kända medarbetare

Då finansinstitutionen misstänker en sådan transaktion skall den, enligt § 11 Stycke 2

Om förhållandena är sådana att penningtvätt eller finansiering av terrorism kan misstänkas, ska verksamhetsutövaren lämna uppgifter enligt 3 kap. 1 §.

Av kapitel 3 § 1 Stycke 2 framgår att verksamhetsutövaren (=finansinstitutet) i sådant fall

Om misstanke efter närmare analys kvarstår, ska uppgifter om alla omständigheter som kan tyda på penningtvätt eller finansiering av terrorism utan dröjsmål lämnas till Rikspolisstyrelsen

Och vidare, Stycke 3

En verksamhetsutövare ska avstå från att utföra transaktioner som den misstänker eller har skälig grund att misstänka utgör ett led i penningtvätt eller finansiering av terrorism. Om det inte är möjligt att låta bli att utföra en misstänkt transaktion, eller om den vidare utredningen annars skulle kunna försvåras, får transaktioner utföras och uppgifter lämnas omedelbart i efterhand

Telia i Uzbekistan

Enligt Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet (samt Uppdrag Granskning) betalade delvis statliga Telia-Sonera ut miljardbelopp till ett bolag i Gibraltar för mobillicenser i Uzbekistan.

Bakom företaget med konto i Gibraltar står dottern till Uzbekistans president.

Det framgår inte om Telias bank, som ombesörjde transaktionen anmälde den till Rikspolisstyrelsen. Det borde de ha gjort enligt lagen som citerats ovan.

Emellertid kan vi inte få veta om de gjorde det eller ej, därför att enligt kapitel 3 § 4 i samma lag så gäller att

Den fysiska personen, den juridiska personen, dess styrelseledamöter eller anställda får inte röja för kunden eller för någon utomstående att en granskning har genomförts eller att uppgifter har lämnats enligt 1 eller 7 § eller att en undersökning utförs eller kan komma att utföras

Likhet inför lagen

Jag skall helt frankt påstå att banken vars kund Telia är fullständigt gav f-n i att följa lagen. Uppenbarligen stoppade de inte transaktionen, och högst sannolikt meddelade de inte heller Rikspolisstyrelsen.

Men den banken tycks inte enbart vara själv befriad från en brottsutredning, de lyckas till och med undgå att bli nämnda i sammanhanget.

Företaget Opus Capita är visserligen ingen bank, men presenterar emellertid  stolt Telia Sonera som en av sina kunder vars internationella transaktioner de förmedlar på ett kostnadseffektivt sätt. ”Lägre kostnader, ökad flexibilitet”. Kommer de undan rättsligt ansvar för att de är så ”flexibla”?

Vi har alltså en lag som i terroristbekämpningens namn förbjuder privatpersoner att via sms betala toalettbesök anonymt, och gör att finansinstitutioner frågar varje småsparare som vill öppna konto ”om de är eller har varit eller är närstående till person i utsatt politisk ställning” men som utan kontroll tillåter att miljardbelopp utbetalas av stora bolag till sådana personer.

Övergläns lagstiftaren – tänk själv. It’s easy.

Ed: Enligt uppgifter i Svenska Dagbladet tillskrev Finansinspektionen Nordea och avkrävde förklaring den 2 oktober, dvs nästan två veckor efter att den här posten publicerats. Mycket riktigt vill Finansinspektionen inte uttala sig i frågan.

Eget ansvar för brott ger större nödvärnsexcess

En intressant dom i tingsrätten

Jag har tidigare skrivit om den äldre, synskadade, mannen i Landskrona som vid flera tillfällen blev lurad av besökare som utgav sig vara från hemtjänsten, men som i själva verket var ulvar ute efter att lura och bestjäla ett för dem lätt offer.

Vid det fjärde tillfället föll mannen så illa att han några dagar senare avled.

Nu ser jag i Svenska Dagbladet en intressant dom i Helsingborgs Tingsrätt (mera utförligt i Helsingborgs Dagblad) . En äldre man var ute i ett tillfälligt ärende och under tiden föll hustrun så illa att hon tillkallade hemtjänsten. När mannen (som har nedsatt hörsel) kom hem var han ovetande om detta, så att när två, för honom, okända personer dyker upp och säger sig vara från hemtjänsten anar han i sin uppjagade sinnesstämning (hustrun hade ju fallit och slagit sig) argan list och pucklar på besökarna och kastar ut dem.

Vid rättegången berättade mannen att hans första tanke var ”ska vi nu rånas också?”

För det blev han åtalad för misshandel. Men Tingsrätten friar honom med motiveringen att mannen var i chock och därför ”svårligen kunde besinna sig”, som det heter i lagtexten.

Godtrogenhet

Efter att mannen i Landskrona avlidit startades en informationskampanj, bland annat i teaterform, riktad mot äldre för att de inte ”skulle vara så godtrogna”.

Jag tror att det vi ser med domen i Tingsrätten är ett resultat av den kampanjen. Det var kampanjen som var godtrogen.

Eget ansvar för brott

Som väl är har attityderna i samhället ändrats en hel del när det gäller kvinnors egenansvar för att bli våldtagna därför att de klätt sig på ett visst sätt.

Men samtidigt har egenansvaret istället ökat på till exempel husägare att installera larm och montera in säkerhetsdörrar. På äldre att ”inte vara så godtrogna”. Och den som blir rånad på kontanter anses av många få skylla sig själv.

Konsekvenser för synen på nödvärnsexcess

Jag tror att detta kommer att innebära att domstolarna tvingas bli mera accepterande när det gäller nödvärnsexcess, det vill säga rätten att försvara sig själv och sin egendom med våld. Jag tvivlar på att tingsrätten friat mannen om det inte förekommit så många fall av tjuvar som utgett sig för att vara från hemtjänsten.

Jag tycker inte att det är bra att samhället blir mera tolerant mot våld. Det vore bättre om det fanns en hårdare syn på lurbrott i allmänhet, och i synnerhet mot äldre och funktionshindrade. Sådana brott underminerar förtroendet mellan främlingar, och gör därför mycket större skada än bara den omedelbara mot brottsoffret.

Lurbrott som underminerar förtroendet mellan människor som är främmande för varandra är samhällsfarliga och bör ha en straffskala därefter.

Framtiden

En ytterligare konsekvens av domen är att hemtjänstarbete kommer att bedömas som högre risk. Det är bara en fråga om tid innan Arbetsmiljöverket förbjuder ensamarbete.

Och då blir de gamla kanske utlämnade till elektronisk övervakning och kommunikation via tvskärmen istället…

Tills någon black-hat hacker tar sig in i systemet och utger sig för att vara från hemtjänsten…

Och det ordnas kurser för äldre i IT-säkerhet… I teaterform förstås. Kanske en möjlighet för arbetslösa dramaturger med datorintresse..?

Detta är fel väg. Stäm i bäcken och uppgradera straffvärdet av samhällshotande lurbrott istället. Lurbrott är rationellt övervägda och straffvärdet spelar roll.

Anonymisera kontantfakturor för privatpersoner

Undantag i reglerna för fakturor och verifikationer

Jag föreslår att privatpersoner som betalar kontant mot kontantfaktura inte längre skall behöva uppge namn och adress. Detta kräver ändringar i Bokföringslagen och i Lagen om mervärdesskatt.

Under hösten tänker jag rensa i högen av oskrivna poster. Då blir det ett antal småtråkiga som den här. Kan inte hjälpas.

Lagen om kassaregister

Kassaregisterlagen (nu inbakad i Skatteförfarandelagen, 2011:1244 från kapitel 39) innebär att näringsidkare som har en kontant försäljning över ett visst belopp (ca 170 000 kronor) måste ha ett certifierat kassaregister.

Eftersom ett sådant kassaregister innebär en viss kostnad för näringsidkaren, innebar lagen att många som enbart hade en mindre del av försäljningen i kontant form valde att i stället för att skaffa ett kassaregister i sådana fall ställa ut en faktura, en så kallad kontantfaktura.

Hur en faktura skall se ut regleras i Bokföringslagen (1999:1078),  kapitel 5 § 7 om verifikationer och i Mervärdesskattelagen ( 1994:200)  kapitel 11 § 8 (version som träder i kraft 2013-01-01).

En faktura måste alltså innehålla uppgift om köparens namn och adress.

Varför privatpersoner måste uppge namn och adress

Propositionen om en kassaregisterlag, (2006/07:105), säger inget om varför privatpersoner måste uppge namn och adress vid köp mot en kontantfaktura. Hela övervägandet om krav på kontantfaktura handlar om risken för fusk och köparens intresse förbises helt (punkt 7.1, sidan 41)

För att räknas som fakturerad försäljning skall fakturan uppfylla de krav som anges i 5 kap. 7 § bokföringslagen (1999:1078). Om en näringsidkare medvetet skulle vilja kringgå kassaregisterkravet genom att, istället för att registrera försäljningen i kassaregistret och ge kunden ett kvitto, ställa ut en ”faktura” samtidigt som han mottar kontant betalning, och utan att följa de regler som finns för bokföring av fakturor bör detta bedömas som kontant betalning.

Som synes görs ingen värdering i propositionen av vilka uppgifter som egentligen är nödvändiga, utan samtliga villkor för fakturor/verifikationer bör gälla. För alla, utan urskiljning.

Skatteverket tolkar förstås detta bokstavligt

Skatteverket anser att uppgifterna om motpart ska vara sådana att köparen kan identifieras, vilket normalt bör innebära att kontantfakturan ska innehålla uppgift om namn och adress. (SKVFS 2009:1, rubriken ”kontantfaktura”)

Enligt ett tidigare ”svar på vanliga frågor” på Skatteverkets sida finns dock inget krav på att köparen skall legitimera sig. Ett svar som ”mirakulöst” nog försvunnit från deras hemsida…

Finns skäl för registrering av privatpersoner vid kontant betalning?

Vare sig Bokföringslagen eller  Mervärdesskattelagen förutsåg att privatpersoners kontanta köp skulle omfattas av uppgiftskrav på faktura/verifikation. Inget av de förarbeten till historiska ändringar av kapitel 11 § 8 i Mervärdesskattelagen som anges på lagen.nu berör frågan om köparens namn och adress, om inte köparen är momspliktig eller i eget intresse önskar en verifikation på betald moms.

Inte heller har jag sett att det berörts i juridiska läroböcker.

I ett helt annat ärende (Om faktura vid försäljning och distribution av telefonkort), har Skatteverket i ett ställningstagande 2007 uttryckligen skrivit att

Omsättning av tjänster till privatpersoner omfattas inte av faktureringsskyldigheten. (stycke 4.1)

Även i de fall (…)  föreligger skyldighet för distributören att utfärda faktura avseende den administrativa tjänsten till slutkunden. Detta gäller dock inte i de fall denne är en privatperson (stycke 4.2)

Skatteverket ansåg alltså 2007 att faktura inte var nödvändig då köparen var en privatperson. Rimligen kan det inte innebära annat än att identitetskravet på köparen vid kontantfaktura saknar mening för skatteuppbörden när köparen är en privatperson.

Samtidigt har bestämmelserna om så kallad tredjemannarevision inneburit att Skatteverket i princip kan begära in ett företags bokföring för att kontrollera andras transaktioner. Reglerna för detta har kritiserats, bland annat av professorn i finansrätt vid Stockholms universitet Anders Hultqvist.

Undantag för privatpersoner i lagen

Det finns alltså skäl för att föra in ett undantag i Bokförings- och Mervärdesskattelagen från köparens uppgiftsskyldighet när betalningen sker kontant och köparen är en privatperson, som inte redovisar moms.

Åtminstone finns det inget skäl för att kräva en sådan uppgiftsskyldighet, utan att det blivit så beror förmodligen på ett förbiseende eller likgiltighet eller både och.

Momsens historia

Lite anekdotiskt kan man nämna att Adam Smith 1776 i ”On the wealth of nations” var kritisk mot ett införande av en allmän omsättningsskatt med just integritetsfrågan som argument

It would have been impossible to proportion with tolerable exactness the tax upon a shop to the extent of the trade carried on in it, without such an inquisition as would have been altogether insupportable in a free country. (Bok 5, kapitel 2, sidorna 460-61)

…utan en efterforskning av sådant slag att den skulle vara fullkomligt outhärdlig i ett fritt land”. Detta skrevs alltså 1776, 154 år innan den mig veterligt första allmänna omsättningsskatten infördes, i Kentucky i USA 1930. I Sverige infördes den först 1960.

Nu är inte min avsikt att ifrågasätta momsen som skatt. Men det är intressant att den avgörande invändningen mycket tidigt var integritetsfrågan.

Slutsats

Bokföringslagens krav på verifikationer och Mervärdesskattelagens krav på fakturor bör ändras med ett undantag för privatpersoners skyldighet att vid kontant betalning uppge namn och adress.

Ed: Riksdagen antog den 9 maj 2012 ett förslag till möjlighet för en förenklad faktura i vissa fall. Denna ändring träder i kraft den 1 januari 2013.

I ny text kapitel 11 §9 står

Bestämmelserna i 8§ om fakturors innehåll får frångås och en förenklad faktura utfärdas om
1. fakturans totalbelopp inte överstiger 2000 kr inklusive moms
2. handelsbruket inom den berörda verksamhetssektorn, administrativ praxis eller de tekniska förutsättningarna för utfärdandet av fakturan gör det svårt att följa alla de krav som anges i 8 §.

Som framgår av nästa stycke behöver en sådan förenklad faktura inte innehålla uppgift om köparen.

Jag anser att det rimligen vore enkelt att i uppräkningen av fall i 2. ovan också ta upp det som motionen gäller, att en förenklad faktura också är möjlig när köparen är privatperson och betalningen sker kontant. Med ”får frångås” i det fallet utbytt mot ”ska frångås om köparen så begär”.

Ed2: Ett företag som sålt mot faktura utan att ange köparen på fakturan har dömts för försvårande av skattekontroll, men alltså då för försvårande av skattekontroll hos köparen.  I övrigt är företagets bokföring oklanderlig. Eventuellt kommer Högsta Domstolen att ta upp målet, enligt Hallands Nyheter. Detta blir mycket intressant om HD skulle ta upp fallet, om man förmår stå emot och väga för och emot. En möjlighet om jag får spekulera är att man tar fasta på den nya lagen om förenklade fakturor och faktiskt ger tillåtelse för fakturor under 2000 kronor att sakna uppgift om köpare. Skulle HD ta upp fallet överväger jag att försöka skriva ihop ett brev till HD där jag klargör den åsikt om anonymisering av kontantfakturor som Piratpartiet antog vid senaste höstmötet. Annars finns risken att enbart rent fiskala argument kommer fram i rätten.

Lite funderingar i drogfrågan

Ett ekonomiskt synsätt och särställningen för crack

Om man med ekonomiska styrmedel  vill minimera en oönskad företeelse i samhället, men som visat sig svår att utrota bör man, logiskt sett, göra det ointressant att erbjuda varan eller tjänsten samtidigt som man avskräcker från konsumtion.

Det enklaste sättet för att åstadkomma det är att göra tillverkning, distribution och försäljning laglig, med låg instegströskel, vilket enligt alla ekonomiska lagar sänker priserna mot tillverkningskostnaden och gör det ganska så ointressant för nya aktörer att ge sig in i branschen.

Samtidigt som man förbjuder konsumtion, ser till att upptäcktsrisken är hyfsat hög och ger kännbara straff åt dem som upptäcks. Då kommer, beroende på hur rationella de potentiella konsumenterna är, efterfrågan att falla.

Simsalabim – så går det till när ekonomen minimerar (inte löser) samhällsproblem.

Vi har ju en sexköpslag i Sverige som fungerar ganska precis så. I den utvärdering som gjordes av Anna Skarhed var slutsatsen också att sexhandeln minskat som en följd av lagen. Av någon anledning är dock inte den ekonomiska grunden för lagen så vanligt förekommande i debatten.

(Det finns andra problem med sexköpslagen, framförallt som jag ser det potentialen för utpressning, men den ”valde” Anna Skarhed att inte ens ta upp i sin utvärdering. Jag tycker det var oerhört oseriöst av henne, men det är en helt annan sak).

Drogfrågan

Debatten om droger skall legaliseras eller ej är oerhört polariserad. Kanske är det därför som den ovanstående modellen med legaliserad försäljning och förbud mot användning sällan eller aldrig förs fram?

Men legaliseringsförespråkarna lyckas inte övertyga om hur efterfrågan skulle minska om användning blir laglig/tillåten. Och förbudsivrarna misslyckas på motsvarande sätt förklara hur utbudet skall kunna minska av att vinstmöjligheterna skjuter i höjden som en följd av förbud.

Detta förstås med undantag av extremister på bägge sidor, som antingen menar att beroendegenerna kommer att i sinom tid utrotas ur genpoolen (som ett argument för att efterfrågan, på sikt, kommer att minska). Eller som tror att obegränsat användande av våld skulle kunna stoppa tillhandahållandet av droger.

Men ”på sikt” är vi alla döda, så någon nytta av att beroendegenerna utrotas av en legalisering kommer inte vi som lever nu att se. Bara nackdelarna. Och alla döda, inte minst oskyldiga, som en följd av dessa ”war on drugs”, med liten framgång talar inte för förbudsivrarnas sak. De allra flesta tar förstås avstånd från sådana extrema synpunkter.

Alla droger är inte lika

Men alla droger är inte lika i sina verkningar. För att modellen ovan skulle fungera måste ”brukarkollektivet” vara åtminstone lite rationellt tänkande. Här skiljer sig olika droger mycket från varandra. Speciellt skiljer crack kokain ut sig. I samband med att Eva Rausing hittades död av en överdos, fick en drogexpert frågan om rika människor kanske av uttråkning använde droger. Svaret var ganska tydligt

Well, let’s face it: Compared to crack cocaine EVERYTHING is boring.

För många brukare av crack är det helt enkelt inte möjligt att sluta på egen hand (Möjligtvis med reservation för rena psykopater, som har den fördelen av sina hjärnförändringar att de inte lika lätt blir beroende, utan i många fall snarare massbrukar än missbrukar droger, och i viss mån faktiskt ”kan sluta när de vill”)

Fältförsök

Den här särställningen för crack kokain har faktiskt indirekt bevisats genom den senaste utvecklingen i favelorna i Rio de Janeiro. I augusti förbjöd ett av de tre stora gängen i Rio, Comando Vermelho, ”Röda kommandot”, all försäljning av crack på sitt område. Varför, Comando Vermelho tjänar ju sina pengar på knarkhandel, och crackförsäljning är den mest inkomstbringande av alla?

Jo, de sociala kostnaderna för crack har visat sig vara väsentligt större än för heroin och för ”vanligt” kokain. Medan heroin- och kokainbrukare kom till favelan, köpte sina varor och åkte därifrån igen för att använda drogen i avskildhet någon annanstans, stannade de crackberoende kvar i närheten. De hade inte tid att ge sig iväg. Efter att ruset klingat av började direkt sökandet efter penningmedel för att finansiera en ny ”rock”. I direkt anslutning till favelan.

Crackbrukets sociala kostnader kunde alltså inte externaliseras till andra ställen, utan blev kvar i knäet hos dem som sålde. Det drabbade deras egna grannar och deras egna familjer.

Som en följd av detta beslöt ledningen för Comando Vermelho att förbjuda crackförsäljning på sina områden. Tydligen har det följts, eller övervägs att bli följt, också av Terceiro Comando, ”tredje kommandot” och Amigos dos amigos, ”Vännernas vänner”, de två andra stora grupperingarna i Rio.

Att lag kan stiftas och utövas av kriminella skall man förstås inte låta sig luras av. Adam Smith redan observerade att

If there is any society among robbers and murderers, they must at least, according to the trite (alltså den banala, självklara) observation, abstain from robbing and murdering one another. (Theory of Moral Sentiments)

Men därför att moral som sådan knappast inverkat på Comando Vermelhos beslut, så kan vi desto mera dra den slutsatsen av detta sociala/ekonomiska fältförsök att försäljning av crack måste vara förbjudet. Åtminstone såvida vi inte tillhör den extrema minoriteten socialdarwinister, som alltså tror att beroendegenen kommer att försvinna med tiden…

Slutord

Här finns inga konkreta förslag och knappt ens slutsatser från min sida. Bara lite funderingar. En sträng kriminalisering av allt drogbruk skulle med all säkerhet ha en del negativa effekter när det gäller övervakning och individens frihet.

Så jag föreslår inget. Jag vet inte. Men jag saknade lite i debattens huvudfåra som jag härmed sökte tillföra.

Möjlighet att avstå från dataläckage vid flyttanmälan

Opt-out möjlighet  hos Skatteverket

Den som anmäler flytt hos Skatteverket får automatiskt finna sig i att adressändringen blir meddelad till banker och försäkringsbolag.

Skatteverket behandlar vidare personuppgifter i samband med förandet av det statliga personadress-registret (SPAR). Registret får användas av myndigheter och enskilda för att aktualisera, komplettera och kontrollera personuppgifter till exempel i sina kundregister samt av företag för s.k. urvalsdragning i samband med direktreklam.

I viss mån är det förstås en fördel och en service eftersom man kan glömma bort sådana saker i flyttröran.

Men banker och försäkringsbolag är inga offentliga inrättningar (banker har förstås blivit det i praktiken med alla statliga garantier – ”too big to fail” – men det är en annan sak).

Man kan ha legitima skäl att inte vilja meddela privata företag sin nya adress, och framförallt har man rätt att kräva att det offentliga inte bestämmer över ens huvud på den punkten.

Det bör därför införas en möjlighet till ”opt-out” från att den nya adressen automatiskt vidareförs till banker och försäkringsbolag vid flyttningsanmälan till Skatteverket.

Rutan kan alltså vara förifylld för att ”Jag är införstådd med att mina adressuppgifter förs vidare till privata företag som banker och försäkringsbolag”, men det skall gå att avstå genom en aktiv handling.

Detta skulle då förmodligen kräva ändringar av ”Lag om behandling av personuppgifter i skatteförvaltningens folkbokföringsverksamhet”, 2001:182 och i ”Lag om det statliga personadressregistret”, 1998:527. Samt Förordning 1998:1234, § 17. Samt SkvFS 2011:06.

Någon som är på om en motion till Piratpartiets höstmöte?

Ed: MMN-o har tidigare tagit upp hur adressandring.se helt har försvurit sig till den privata världen i form av Facebook.