Koppla offentliga partibidrag till privat insamlade, del 1

Återupprätta den representativa demokratin och motverka korruption

I en debattartikel i Dagens Nyheter den 13 oktober räknar Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet, upp fyra punkter som han ser som bekymmersamma för en god offentlig förvaltning och därmed indirekt för Sverige som en välfungerande stat med låg korruption. Den andra av dessa punkter lyder

Den ökande politiseringen av offentliga tjänster är ett annat område där det finns skäl att utfärda en varning. Som exempel kan nämnas att antalet politiskt utnämnda tjänstemän i regeringskansliet nu är klart större än det antal riksdagsledamöter en regering behöver ha stöd från för att kunna regera. Liksom Göran Persson har Fredrik Reinfeldt fler politiska tjänstemän än riksdagsledamöter som på olika sätt försöker påverka hans politik. (min fetning)

Jag menar att detta beror på det offentliga partistödet, så som det är utformat idag.

Ond cirkel

Man kan här diskutera om hönan eller ägget, men det finns en positiv (självförstärkande) återkoppling, så att för att maximera bidragen måste partierna maximera antalet mandat i Riksdagen. Det gör man genom att i nomineringsprocesserna värdera förmåga att dra röster högt, medan förmågan att utforma och formulera en politik sätts på undantag. Lars Bern skrev på Newsmill den 21 april 2013 (Newsmill är nerlagt, men inlägget finns här)

Detta är förklaringen till att partierna struntar i sin folkliga förankring och sina idéer. Istället prioriterar man rekrytering av kändisar och folk som representerar någon populär organisation.

Och Mattias Lundbäck på Den hälsosamme ekonomisten  listar tre sätt att bli nedflyttad av partiet, med Karl Sigfrid som exempel

1) Man ska vara intresserad av politik.

2) Man ska kunna uttrycka sig i skrift.

3) Man ska föra en diskussion utifrån ideologiska principer, snarare än bara anpassa sig till den linje som partiledningen bestämt ska gälla för tillfället.

Detta i sin tur innebär, att de valda ledamöterna tenderar att inte nå upp till en intellektuell nivå där de förmår utforma och formulera en politik och driva idéer. Vi har under senare år sett flera exempel i pressen som förlöjligat riksdagsmotioner, med all rätt dessvärre (ironiskt nog också av just Karl Sigfrid i en riksdagsmotion(!), men mer om detta i en senare postning).

Och detta i sin tur sätter en större press på partiernas anställda tjänstemän att stå för den intellektuella prestation det innebär att formulera politiken, som Rothstein beskrivit. Vilket leder till ett större behov av pengar, offentliga partibidrag, vilket leder till ett större behov av röstmagneter och anställda PR-experter i val och, i den mån de valda faktiskt har kompetens, att denna kompetens blir oönskad och störande, som fallet Anne-Marie Pålsson visar. Hon skrev boken ”Knapptryckarkompaniet” för att just vädra sitt missnöje med sin tid som moderat riksdagsledamot med ovälkomna ambitioner.

Partimedlemmar alieneras

En ytterligare effekt blir att partimedlemmarna ledsnar, när möjligheterna att bedriva idépolitik överförs till partiernas anställda tjänstemän och nomineringarna till valbara platser prioriterar ytliga egenskaper och vad personen ”representerar” och rentav alltså ser med oblida ögon på engagemang och intellektuell förmåga. I den mån denna förmåga sammanfaller med ett lågt mått av personlig integritet, fungerar dock partiorganisationerna som rekryteringsunderlag för anställning för partiet.

Partiernas medlemsantal har följdriktigt minskat kraftigt under senare år (Dagens Samhälle), från 550 000 i början av 90-talet till under 250 000 idag. Från samma artikel

Statsvetaren Tommy Möller vid Stockholms Universitet ser en utveckling av partierna mot mer och mer rena kampanjorganisationer. – Allt fler på partikanslierna jobbar med opinionsverksamhet.

I sin rekommendation 1516 ”Financing of political parties” varnade Europarådet 2001 för att

…excessive reliance on state funding can lead to the weakening of links between parties and their electorate (8Aiii)

Ed: Se också Susanna Birgersson i Dagens Nyheter 140113 som citerar Per Schlingmann: ”Moderaternas utveckling och förhållningssätt ska inte vara ett resultat av vilka medlemmar vi har, utan hur samhället ser ut.”

Professionalisering

Magnus Hagevi vid Linnéuniversitetet i Växjö/Kalmar skriver som en del av ett forskningsprojekt om politikens professionalisering

Med ökad professionalisering – att antalet professionella politiker ökar – ersätts denna norm om självselektion i allt större utsträckning av den fundamentalt annorlunda normen om anställning: att bli rekryterad, kontrakterad och betald av en arbetsgivare. (…)…till stor del liknar och har motsvarande egenskaper som den som ansvarar för rekryteringen. Eftersom professionalisering i sig innebär att en person kan avsätta mer tid för sin politiska karriär är det i så fall möjligt att professionaliseringen i sig innebär en ökad likriktning av de partimedlemmar som blir invalda i riksdagen.

Nu tror jag som sagt inte att de blir invalda i riksdagen, utan snarare att de vid nomineringarna för fram mera röstmagnetiska personer för att maximera bidragen och därmed trygga sin egen långsiktiga försörjning. Douglas Brommesson i samma forskningsprojekt, skriver hur medialogik – förenkling, tillspetsning, personifiering och stereotypisering – tar över från ideologiska ståndpunkter i partiernas retorik, vilket ökar behovet av offentligt partistöd för marknadsföring, vilket i sin tur ställer krav på en ytterligare inriktning på ett mediaanpassat budskap.

”Profilering istället för trovärdighet”, klagar Ulf Bjereld och Marie Demker i Dagens Nyheter. ”Ideologin är en stark restriktion” citerar Sanna Rayman i Svenska Dagbladet en pr-konsult på ett seminarium om ”Partiernas väg ur krisen”.

Kvotering huvudsakligen ett PR-grepp

Jag skulle också vilja sticka ut hakan och förmoda, att en bullrig strävan efter kvotering efter diverse mått också huvudsakligen är motiverad av att locka väljare och maximera bidragen. En formalistisk mångfald efter kön, etnisk bakgrund och ålder har mindre att göra med en idémässig mångfald, men är lätt att marknadsföra som att många väljare därmed får någon kandidat att ”identifiera” sig med. Innehållet i mångfalden är underordnat, oönskat rentav.

Ytterligare argument mot offentliga partibidrag i dagens form

*   Stärker banden uppåt, till staten, och gör partierna mera positiva till auktoritära åtgärder, som övervakning och kontroll och, i förlängningen, undantagstillstånd, för att upprätthålla (den rådande) ordningen. Detta gör det politiska systemet paradoxalt nog mera sårbart, då nya rörelser vinner sympati just på att de står utanför ”Systemet”. Hannah Arendt skriver i ”The origins of totalitarianism”

None of the old parties was prepared to receive these masses, (…) This error in judgment by the older parties can be explained by the fact that their secure position in Parliament and safe representation in the offices and institutions of the state made them feel much closer to the sources of power than to the masses; they thought the state would remain forever the undisputed master of all instruments of violence;… (Kapitel 4, Party and Movement)

Jag kan se denna arrogans, att bortse från hur våldspotentialen faktiskt är fördelad, i åtminstone tre frågor idag, i förhållandet till EU (och NATO), i regionalpolitiken och i migrationspolitiken, där i det senare fallet som bekant anhängare till ett relativt nytillkommet riksdagsparti medvetet odlar det utanförskap de beredvilligt förärats av de övriga riksdagspartierna och föraktfullt refererar till dessa som ”sjuklövern” (jämförelser i övrigt med Arendts resonemang är jag tveksam till. SD har inga större likheter med 30-talets massrörelser och sitter nu i samma bidragsbåt som de övriga partierna).

(Utvikning om arrogansen: Om man vill påverka andra måste man antingen söka övertyga deras fria vilja med argument, eller förlita sig på våld. Moralistiska ”argument” som inte söker övertyga utan från början ifrågasätter eventuella invändares ära och heder, tillhör med nödvändighet den andra kategorin, som bara kan genomdrivas med våld, tillfälligt visserligen i manipulativt psykisk form men i slutändan fysiskt. Då blir Stalins sarkastiska fråga angående påvens påstådda makt: ”Hur många divisioner har han? ytterst relevant.)

Ed: Det finns ett samband mellan Rothsteins korruptionsfarhågor ovan och Arendts problematisering av sammanblandningen mellan partier och stat. Arendt citerar ur Carl Schmitts ”Det politiska som begrepp”, hur staten genom sammanblandning hamnar mellan partierna, och hur denna sammanblandning just får till följd att statens ”över”-stående, i moraliskt och rättsligt hänseende, degraderas ner till partiernas mera egocentriska manipulerande. Alltså blir staten korrumperad.

*   Förskjuter den offentliga debatten mot allmänna önskemålsfrågor, utan utsikt att kunna ”lösas” inom överskådlig framtid, på bekostnad av ”små” frågor som faktiskt kan lösas. Skolan, vården, utanförskapet, klimatförändringarna är frågor som kommer att finnas kvar länge och garantera sysselsättning för tjänstemännen under lång tid framöver. Om de lyckas ”sälja in” sitt parti som det kompetentaste på området. (Jag tackar Clay A Johnson för denna iakttagelse som i sin bok ”Information till döds” nämner detta som ett problem i amerikanska politiska kampanjer.)

*  Konserverar den nuvarande partifloran. Åtminstone menar Oscar Hjertqvist i TIMBRO-rapporten ”Det politiska bidragsberoendet” att de borgerliga partierna sannolikt sett sammanslagningar om inte partistödet, genom sina grundbelopp, gjort två partier lönsammare än ett. Den ovan nämnde Magnus Hagevi är inne på samma sak.

Mer om Oscar Hjertqvists rapport längre fram i denna serie poster. Som jag ursprungligen trodde skulle rymmas i en…

Ed: Oscar Hjertqvist skriver en debattartikel i Svenska Dagbladet med anledning av historien om sd:s kvinnoförbund.