Av: Nils Ivar Tenmann

Nils Ivar Tenmann — Fri, 19 Oct 2012 17:25:20 +0000

Dubbelheten i detta tål att beskrivas … ”kartans” tecken och ”tecknet” karta är en retorisk kiasm som genom vår praxis mentalt kan tecknas likt det konstantinska korsets figur. Y- koordinaten föreställer akten att Identifiera och längs x-axeln gör vi differenser… Det ena förutsätter det andra… så verkar vi göra oss till för varandra… som tecken på människor genom mänskliga tecken för vad vi tror oss känna igen… och det tror vi på… en del vet… vad de ska tro för att de följer givna regler för tecknandet av kartorna för dessa regler…
… risken är väl att vi blir slavar under våra egna teckens objektivitet och blir sterotypa identiteter i vår gemensamma kartbild av korsvägens tecken… blir masken från endräkten alltför trång för den egna anden drabbas vi kanske av andnöd och någon får för sig sig att slänga masken… då bör man veta ifall det är spegeln eller ansiktet man avser kasta i sjön… hursomhelst… handen som griper griper aldrig sin handlings begrepp av sig själv… som av en händelse…

Undermedvetet,tvärs genom origo stiger under-lagets sub-jektivt intentionala handling vanligtvis omedvetet upp sin kurva i medvetandet som avsiktens uttryck i och med göromålets syftande. Konstantin såg sitt kors avteckna sig på himlen samtidigt öronen hörde en röst som sa: ”I detta tecken ska du segra”… min mentor har översatt det konstantinska korset till den majstång vi alla dansar omkring och menar att ”i detta tecken kan vi se-bra.”

Identifiering genom differentiering… blir som handling…genom korstecknet… menandets symboliska beteckning av en Betecknare som refererar till något betecknat… kartan blir på så vis en karta för kartan av en annan karta… konsten är att ljuga och säga att något är något annat tecken på ett till-väga-gångs-sätt som gör att vi tror det finns ett ”orginal”…
Jag bubblar i min bubbla med en gemensamt given ande-dräkt… konsten är att blåsa upp bubblan inifrån… det är väl det vi kallar för doku-såpa…

Jag undrar om inte kartbilden är belastad med lite väl mycket geometri… ”jag svävar… högt i det blå”, sjöng Lasse Lönndahl på 60-talet… snart svävar vi i ”molnet” hela bunten och twittrar mest för att det ska låta som om vi lever…

Kommentarer till Om mitten på kartor

Av: Nils Ivar Tenmann