Tja? Kanske vi ska slå ett slag för lite flum? Nä, nu skojar jag!

Jag är skeptisk, därför att

- vi då får ytterligare ett tekniskt system som ibland inte fungerar, till alla andra i tunnelbanan som då och då inte heller fungerar. Sämre driftsäkerhet i T-banan alltså, även om just stoppen på grund av självmorden kanske minskar.

- lösningen innebär en avspärrning vilket alltså är en inskränkning i möjliga alternativ vid oförutsedda händelser. Eventuella terrordåd till exempel kan få större konsekvenser. Det har jag skrivit om förut.

- det är tveksamt om det är ett effektivt sätt att använda pengar för att minska det totala mänskliga lidandet. Kanske kan orsakerna till att människor vill åka till sin ”slutstation” (jag blir alltid illa berörd när högtalarrösten säger ”slutstation”. Tåg når väl sin ändstation?), angripas mera kostnadseffektivt så att färre vill göra det?

- jag ifrågasätter också att anhängarna verkligen gjort en grundlig analys, eller om det inte är väldigt mycket fokalism inblandat. Till exempel avslutas artikeln i SvD med att miljöpartisten Yvonne Blombäck citeras: Och det måste få kosta.

Verkligen? Vad är det då som i gengäld inte får kosta för landstinget? Dra ner på psykiatrin? Ställa in turer i T-banan? Något måste ge efter. I verkligheten i alla fall, men det går kanske inte fram i det sköna, varma, fokalistiska ruset.

I brist på något bättre att säga kommer jag att tänka på vad Ingemar Stenmark sa en gång: Jag har haft en väldig tur många gånger. Men det underliga är, att ju mer jag tränar, desto mera tur har jag.

Det är nu inget bra svar på din fråga, och föga tröst. Kanske jag ramlar över ett svar någon gång.

När det gäller ”lycka” och att våga, så skriver Kahneman att visserligen kan ett optimistiskt sinnelag förleda en att ta orimliga risker, men det är också en välsignelse, därför att optimister är mera socialt framgångsrika, de klarar bättre av motgångar, deras risk för depression är lägre, deras immunsystem är starkare, de sköter om sin kropp och sin hälsa och lever därför faktiskt längre.

Därför är det just optimister som står för de flesta BESLUT som faktiskt fattas i samhället och i våra liv. Det är optimister som bestämmer över våra liv. På gott och ont, därför att optimism med måtta är förstås bäst. Men det är inte säkert den måttfulla optimismen som lyckas slå sig fram till toppen…

Kahneman går faktiskt så långt (anmärkningsvärt med tanke på hur hela hans livsverk handlar om tankefel och psykiska villor) att han skriver: Om du fick önska ditt barn en sak; överväg på allvar att önska honom eller henne ett optimistiskt sinnelag.

Och skulle man förlita sig på att självständiga tjänstemän med personlig integritet tänjde på reglerna, då skulle inget kunna hindra ”de andra” att också göra det. Och då blir det sista värre än det första.

Jag föredrar klokhet vid utformandet av regler, därför att förvänta sig, eller kräva klokhet hos dem skall administrera reglerna är orimligt och naivt.

Det börjar med någon som vill visa handlingskraft, visa sig duktig helt enkelt. Bakefter är det hart när omöjligt att rulla tillbaks om något visat sig fel eller ha oönskade konsekvenser, det oönskade kan rent kognitivt inte ens erkännas, för det är bekvämare att följa redan fastslagna beslut än att ta ansvaret det innebär att antingen helt sonika bryta reglerna eller jobba för en föränding som lätt gör folk ”obekväma”. På ett mycket grundläggande plan finns ett element av personalpolitik där personlighetstypen bekväma ja-sägare premieras i karriären, personer som sedan själva bidrar till att förstärka utvecklingen genom att omge sig med sina likar. Det gamla ordspråket om att lika barn leka bäst.

Man skulle kunna tänka sig busschaufförer som helt sonika tar emot kontanter helt på eget bevåg och sedan betalar den resandes biljett med sin egen telefon. Gissa vad som händer med den chauffören när hans apparatnik till chef får reda på det.. Om chauffören tar detta ansvar så finns nog en viss risk att denne får leta sig ett annat jobb, inte för att något egenligen gått fel utan för att denne blir ett obekvämt element i hierarkin där chaffisen får både sin ledning, fackförening och de kollegor emot sig som är rädd för ett de också måste börja ta detta anvar, ett ansvar som ledningen egentligen borde tagit.

Tänk på detta, varje gång en beslutsfattare ropar efter nya regler att följa, så ber denne egentligen om att slippa ett ansvar och i framtiden kunna smita undan med att denne bara gör sitt jobb och följer regler. Pressar man den här personlighetstypen så brukar det ofta landa i att personen ser det som sitt ansvar att följa de problematiska reglerna i fråga. Draget till sin logiska spets betyder detta att de anser att de som lydde order uppvisade ett ansvarsfullt beteende, när de vred på gaskranarna i Auschwitz.